Så var vi där igen. Uppumpade förväntningar – noll utdelning.
Inför schlager-EM hjälptes vi åt. Sverige var guldfavorit, hette det. Perrelli har bara en konkurrent, skrev tidningarna. Likt ett Frankensteins monster vände sig vår övertro på Sverige mot sin skapare, slog in dörren med dunder och brak och släpade oss tillbaka ut i det förtvivlade mörkret.
Men så kom sommaren och fotbolls-EM – en ny kropp att koppla åskledarna till…
Sverige må vara en liten nation i antalet huvuden räknat, men vi har en fantastisk idrottsrörelse och en befolkning med förmåga att bli precis lika patriotiska som alla våra systrar och bröder i resten av Världens länder. Det är nog därför det gör så ont idag.
Fotbollslandslagets insatser har sedan mitten av 90-talet en märklig förmåga att samla oss kring nationen. Svenska flaggans dag kan slänga sig i väggen. Midsommar likaså. När det vankas fotbollsmästerskap så kan kallprat utvecklas till långa diskussioner och i känslosamma ögonblick kan två vilt främmande människor få för sig att gorma tillsammans eller kanske till och med ge varandra en kram.
Det är över nu, åtminstone för den här gången. nu har jag ingen lust att prata med främlingar längre. Det blir bara en massa gnäll och ältande. Hur kul är det? Jag vill inte läsa spaltmeter om varför eller hur vi åkte ut. Jag orkar inte höra mer. Och alla dessa privata lynchmobbare som just nu drar fram genom landsbygden i jakt på en syndabock – tagga ner. Om det är något som kan förstöra Midsommar så är det ni och inte monstret.
I sann utilitaristisk anda vill jag slå ett slag för rysk glädje istället. Må så vara att 9 miljoner svenskar har deppat ihop fullständigt, men betänk då att det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit 140 miljoner ryssar.
Och till er 9 miljoner svenskar som antagligen inte håller med mig i detta vill jag bara säga: det är okej att vara ledsen, det är till och med okej att visa det, men släpp det sedan och gå vidare. En regnig midsommarafton står för dörren och sedan måste vi hinna väcka våra monstruösa förväntningar igen, innan nästa svenska praktfiasko går av stapeln i Peking. På bästa sändningstid, givetvis.
