I går natt hade jag tänkt bänka mig framför valvakorna, åtminstone en liten stund. Men jag slocknade snabbare än hoppet i McCains bröst. Min kollega Anders Foghagen höll ställningarna.
Så i morse såg jag fram emot en orgie i valvakegodis i frukost-tv: långa tal, firande människor och stora personligheter som talade om den historiska betydelsen av utgången i det amerikanska valet. Yummy!
Men icke.
Morgonsofforna i SVT och TV4 hade fastnat i samma loop. Jag hann se fyra nyhetssändningar, i båda kanalerna, och trots den rigorösa bevakningen och de många gästerna som kutat runt mellan vakorna i natten, så lät allting exakt likadant. Exakt samma Obama-klipp, exakt samma McCain-klipp, exakt samma rapporter från respektive kampanjers valvakor och exakt samma Mona Sahlin i samtliga nyhetssändningar, i båda kanalerna, hela morgonen.
Mellan sändningarna växlade SVT och TV4 gäster i soffan med varandra och den enda märkbara förändringen under morgonen var att alla pratade om valet som "ett historiskt val", för att senare prata om det som "precis som många andra sagt så har det varit ett historiskt val" till "ordet historiskt känns kanske uttjatat, men det här är ett historiskt val".
Aaaargh!
Jag undrar hur det lät i natt. Började det kanske med "vad som kan bli ett historiskt val", vidare till "vad som ser ut att kunna bli ett historiskt val", svisch förbi "vad som är på väg att bli ett historiskt val" till "vad som redan är ett historiskt val"?
Jag har läst någonstans att om man slår sig hårt i pannan upprepade gånger, så kan man utveckla ett patologiskt beteende. Gäller detsamma om man utsätter sig själv för morgonsändningarnas repetitioner? Kan man bli psykopat av frukost-tv?
