Jag ser sex människor på ett dansgolv. Festen är över, men alla är inte redo att gå hem. Inte riktigt än. Först ska de ha roligt.
Sex människor släpar fötterna efter sig till någon trött ballad. Ingen ler men alla tänker att "snart, snart har vi det roligt" Annars har ju hela kvällen varit förgäves".
Jag ser sex människor på en strand. De är med i en dokusåpa och fram till nyss så handlade allt om pristävlingar, gemenskap, paktande och överlevnadslekar. Men nu är festen över. Alla pratar om hur nöjda de är, hur tacksamma och stolta de är över att ha tagit sig så långt. Men ingen ler.
Förtroenden har svikits, orken har sinat, samtalsämnena har sedan länge mattats av och nu handlar det bara om att inte åka ut, att hålla sig kvar, och hoppas på att det är värt det i slutänden.
Discokulans reflexer syns inte längre när lysrören har tänts och strandlivet i Robinson har tappat sin magi. I skuggorna på örådet lurar deltagare från förr, som tysta, dåliga samveten sitter de där och minner om gamla svek och brutna löften.
För mig som tittare är det som en omgång av hela havet stormar och jag har personligen aldrig lyckats hålla intresset uppe så pass länge att jag brytt mig om vem som vinner när det bara finns en stol kvar.
Luften gick onekligen ur Robinsonöns invånare i förra avsnittet. För Anna, Jarmo, Lukas, Ellenor, Nina och Blomman är det inte längre säkert att en förstaplats leder till vinst i Robinson. Det måste kännas tungt för sex individualister att lägga det slutgiltiga avgörandet i händerna på gamla kombattanter. Men det spelar ingen roll. Allt de kan göra nu är att dansa vidare och hoppas på det bästa.
Tack och lov är det bara tre avsnitt kvar av säsongen.
