I lördags kväll gjorde Henrik Schyffert en ytterligt cool grej – så klart, det är ju Schyffert – och körde sin succéshow The 90′s – ett försvarstal i direktsändning i SVT1.
De som sett showen innan – det här var ju hans avskedsföreställning, han startade i december 2007 – talade sig varma för den och jag var grymt laddad och förväntansfull.
Och visst var den bra. Fantastisk till och med. Men lite för lite 90-tal i min smak. Hans uppgörelse med sin uppväxt kändes mer 80-tal. Och det mesta utöver introtävlingen och den roliga utläggningen om ironi var egentligen tidlöst placerat.
Skit samma. Det var ohyggligt bra. Och för mig – som hängde i periferin av de här tuffa människorna under första delen av 90-talet när jag färsk från landet hängde på Hannas, Gino, Trap Bar och var stående gäst med backstagepass på Hultsfredsfestivalen – fick bildspelet i slutet mitt hjärta att rusa. Minnesbilderna flödade och för ett ögonblick var jag 20-nånting igen och jobbade på ZTV (jo, jag stämde bra in i Schyfferts generalisering där) och blev överlycklig när jag fick följa med Expressen Fredags Jonna Bergh på G-klubben.
Tack, Schyffert, för den trippen. Och "tack" för abstinensen den utlöste.
(Följ bara länken i översta meningen så får du hela showen i SVT Play – ligger till den 23 juni.)
No related posts.
