Rena lakan. Ett dygn i flygplansstol. Att bara få vara hemma.
Det är knappast lyx och överdåd som efterfrågas bland öborna i Robinson. Ett liv under konstant övervakning, men utan någon som helst bekvämlighet, kan få en soffpotatis eller en arbetslös bidragstagare att se sig själv som bortskämd i den svenska vardagen.
Och trots att samtliga Robinsondeltagare vet att frälsningen väntar runt hörnet, att civilisationens alla bekvämligheter går att åtnjuta om bara några dagar, så hindrade det inte folk från att brista i gråt under lördagens program.
Anna, som enligt sin presentation gör allt för att fylla sitt liv med mening hemma i Sverige, som kör stuntbil och utövar extremsporter, har nått sin gräns. Det var som om hon till och med längtade efter de simplaste, vardagligaste företeelser, som hon förmodligen inte bara tagit för givna hemma i Dalarna, utan kanske dessutom avfärdat som tråkiga och banala.
Hon berättade att de ligger och gråter om nätterna på Robinsonön. De gråter av hunger, av saknad och de gråter av utmattning. Rakt ut, gråter de. Rakt ut i natten.
Nina berättade i sin tur att allt hon önskar sig är att bara få vara hemma, med sin familj. Inte göra någonting. Att bara få vara. Sedan kom tårarna.
Samtidigt sitter vi här i Sverige och längtar bort. Bort från tristess och bort från förpliktelser. Vi längtar till varmare platser, kanske till en paradisstrand med sol i ögonen och varmt i vattnet. Någon sitter och iakttar sin livskamrat med avsmak och någon annan vägrar att dricka mjölken för att bäst före-datumet är idag och en tredje blir uppriktigt förbannad för att ett tv-program drabbas av tillfälligt avbrott i fem minuter.
Nu tror du kanske att jag ska komma med en rejäl moralkaka och trycka ner den i halsen på dig och den ska smaka så äckligt att du kommer att äta upp all spenaten på tallriken i fortsättningen och tänka på barnen i Afrika varje kväll innan du somnar. Det har du faktiskt lite rätt i.
Det näst sista avsnittet av Robinson 2009 slog nämligen an precis samma sträng som det näst första avsnittet. Efter en hel säsong av midsommarlekar på liv och död och tirader av kvalificerat skitsnack hittade programmet tillbaka till något väsentligt att berätta. Efter gud vet hur många dagar på ön så har civilisationens fernissa slipats bort av brännande sol och enformig föda och kvar finns ett gäng blöta, utmärglade stackare, som sökte äventyret, men som nu mest av allt bara längtar hem.
