Om du någonsin känner dig lite seg på morgonen och duschen, frukosten, tandborstningen, ja, allting verkar ta sju gånger längre tid än vanligt – tänk då på Zlatan Ibrahimovic. Igår tog det Ibra två timmar att sätta på sig en tröja.
Två timmar är kanske en piss i Mississippi om man som Zlatan har drömt sedan barnsben om att få spela för FC Barcelona. Men för oss som stirrade rakt in i en dörr i över en timme blev det hela en utdragen affär.
På tristessen följde en plågsam uppvisning för fansen och jag vet inte om Zlatan led av den konstlade situationen, men jag led i alla fall med honom, oavsett vad han själv kände just då.
Det var som upplagt för stora känslor. Om vi ska tro sifferoptimisterna så hade upp emot 75 000 Barca-fans samlats för att ta emot sitt nyförvärv. Fotbollsklubben beräknas ha lagt omking en miljard kronor på skåningen, så det är klart att supportrarna förtjänar en stund med dyrgripen, men jag fattar inte varför ett gäng kostymklädda spanjorer sprang runt Zlatan och hetsade honom att fripsa lite med bollen.
I mina ögon behandlades stjärnan som boskap eller snarare som en utomjording som infångats av regeringen och som nu skulle paraderas för en skogstokig publik. Lite som hjärnkrypet i Starship Troopers.
Jag tror ändå att Zlatan tog det hela med ro. Han är van vid uppståndelse och cirkusen har bara börjat. Till min stora glädje har världens bäste fotbollsspelare blivit ett med världens skönaste fotbollslag. För min brittiske svåger skull hejade jag på Manchester United i senaste Champions League-finalen. I samma lokal satt Josef Fares med ett gäng polare och hejade på mitt favoritlag Barcelona. De hade en fantastisk afton. Jag sympatimådde skit med min "brother in law". Men det misstaget gör jag aldrig mer om. Med Zlatan i laget kommer jag alltid, i alla lägen, att stå upp för FC Barcelona.
Nu hoppas jag bara att det går snabbare för Ibra att hitta målet iförd Barca-tröjan än det tog honom att hitta nackhålet i densamma.
No related posts.
