Min kära kollega Anna Thunman Sköld skrev häromdagen ett passionerat inlägg här på bloggen där hon hyllade How I met your mother som en av de bästa komediserierna någonsin. Själv hade jag sett sex avsnitt av första säsongen och tyckte att det var helt ok underhållning för stunden. Inte mer.
Eftersom jag respekterar hennes smak i vanliga fall, förutom att hon slaviskt följer i stort sett varenda realityserie som någonsin existerat, så tänkte jag att jag skulle ge mig på ytterligare ett gäng HIMYM-avsnitt i syfte att komma till insikt om hur fantastiskt det egentligen var.
Det gick inget vidare. Jag såg tre avsnitt till igår och drog knappt på munnen. Visst, Neil Patrick Harris är rolig emellanåt. Men sen då? Var är resten av briljansen? Övriga ensemblen är ett nästan generande intetsägande gäng dönickar. Jason Segel är däremot väldigt rolig i både Forgetting Sarah Marshall och I love you, man.
När jag delade med mig av min åsikt till Anna här på redaktionen alldeles nyss blev hon så upprörd och chockad att hon började gråta.
Sorry, Anna. HIMYM är en högst medioker sitcom med EN rolig karaktär, mestadels trista repliker som får Två och halv män att verka närmast genialisk i all sin banalitet och pålagda burkiga skratt så fort nån gör en knasig min eller snubblar. Det gör att den knappast platsar på listan över tidernas bästa komediserier. Så det så.
