Det var länge sedan Sverige spelade med ett sådant driv som de gjorde mot Danmark. Vi nätade till och med två gånger, även om det var på offsidevinkning. Men det räckte alltså inte. Att Danmark skulle ha satt stopp för de svenska mästerskapsdrömmarna är rent önsketänkande – vi satte krokben för oss själva långt innan matchen på Parken blåstes igång.
Efter fem mästerskap i rad, en helt otrolig siffra, så tvingas vi inse att vårt svenska landslag helt enkelt inte är tillräckligt samspelta, jämna eller rustade längre för att slå sig upp i den absoluta toppen. Det var kanske på tiden. Vi har ändå hunnit få oss en hel del fina minnen på vägen, som Tomas Brolin mot England, Ravelli i bronsmatchen -94, Anders Svensson mot Argentina, Fredrik Ljungberg mot Olof Mellberg, Miraklet i Istanbul, Henrik Larsson mot Bulgarien, Zlatan Ibrahimovic mot Italien, Fredrik Ljungberg mot Paraguay och Zlatan mot Grekland och så vidare.
Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och jag kan säga att det är rent nonsens. Jag går, står, äter och är fortfarande människa, men där det tidigare bodde ett hopp för svensk landslagsfotboll ekar det numera ihåligt tomt.
Jag är inte det minsta nyfiken på hur Sverige klarar sig internationellt. Om jag ska börja följa det blågula landslaget igen så kräver jag resultat, resultat och ännu mer resultat. Hoppet är inte längre en faktor.
Nu vill jag att Zlatan Ibrahimovic pensionerar sig från landslaget och att svensk fotboll går vidare till att vara en balanserad lagsport, istället för att spela rysk roulette med världens bästa anfallsstjärna som enda kulan i loppet.
Zlatan kanske kan ta den där efterlängtade Champions League-titeln. Det är han värd. Jag skiter i vilket. Hoppet är förlorat.
