På spåret vinner lätt mot Robinson Karibien. FOTO: SVT/TV4
Låt mig summera helgen. I fredags såg jag nytändningen av På spåret i SVT1. Jag var inte ensam. 2, 2 miljoner andra tyckte också det var värt att spana in hur Ingvar Oldsbergs och Björn Hellbergs efterträdare klarade sig.
Och visst klarade sig Kristian Luuk och Fredrik Lindström godkänt! Lite nervöst på manschetten hit, lite för mycket respekt för det som varit dit och kanske en nypa för mycket andlöst nämnande av Björn Ranelid men på det stora hela en lovande inledning på en förhoppningsvis lång och angenäm tv-bekantskap. Det var ju egentligen inte så mycket som hade förändrats, mer än att programledare och husband blivit något snäpp yngre och mer anpassad min egen generation snarare än mina föräldrars. Jo, så klart. Göteborgsvitsarna hade försvunnit. Eller. Snarare stockhomifierats. Men det var okej!
Björn Ranelid, för övrigt, led nog som så många andra före honom av prestationsångest tillsammans med Alexandra Charles inne i sin förstaklassvagn. Det är en sak att vara smart och raljant irl men i sådana här sammanhang måste man vara allmänbildad och minnesgod också. Något som inte minst Hoa-Hoa stått bevis för år ut och år in. Fredagens suverän hette Peter Apelgren. Han och kupékollegan Hélène Benno imponerade med sina kunskaper om stort och smått. Vi kanske har ett finalpar redan där?
Se premiäravsnittet av På spåret här!
Lördagens Robinson Karibien i TV4 imponerade desto mindre. Jag som var så förtjust i vårens omgång kom nu på mig med att gång på gång tänka på annat än tv-såpan. Det är ju samma gamla trötta intriger och pakter. Och alltid några som faller av på grund av hemlängtan/sjukdom/skada/svält/leda, vad det nu kan vara. Och alltid någon som är udda, alltid någon som är falsk. Men jag tycker inte att någon sticker ut den här gången. Kanske just för att jag sett alla typerna förut i någon form. Alla är de “årets nånting” av någon annan. Inget ont om Paolo Roberto men han leder ett sjunkande skepp.
Nej, jag fann mig inte engagerad. Bara uttråkad. Istället roade jag mig med den mer lyckade sidan av Robinson: Robinson-spelet! Det, däremot, var underhållning.
