Världens hårdaste agent möter världens mest dysfunktionella familj. Dammit!
När 24 kom var den något helt nytt och annorlunda. Det här med realtidstänket och de många underliggande röda trådarna och de galet pulshöjande cliffhanger-avsluten. Jag har sagt det tidigare: 24 omdefinierade hela thrillergenren – och det är svårt att titta på andra serier och filmer i samma kategori utan att göra jämförelser. Jämförelser som 24 oftast går vinnande ur.
Så har vi Six Feet Under. En dramaserie där ångesten ligger som en tjock matta över varje scen. Där lyxen av andningshål inte alls är given. Där du inte kan räkna med att det löser sig till det bästa. Snarare tvärtom. Och där du inte ens tycker om rollfigurerna. I alla fall inte hela tiden. Kanske inte ens lite grann. Men som drama sett så vansinningt välspelat. Det går inte att hitta en falsk not i skådespeleriet. Det känns så äkta, så nära och just därför så jobbigt att titta på. Men samtidigt helt omöjligt att inte följa. Du måste veta hur det ska gå för familjen Fischer, kosta vad det kosta vill. Och från djupet av mitt hjärta tackar jag skaparen Alan Ball för att han lät oss få göra just det. Till det bitterljuva slutet. Det gjorde Six Feet Under till en fulländad serie i mina ögon.
Six Feet Under går därför utan vidare prut vinnande ur den här striden. Så det så.
Hur hade du valt? Eller resonerat? Tyck till!
