Årets bästa svenska tv-serie.
Mina två kollegor har redan hunnit göra sina listor, och bra läsning är det – kolla in Foghagens lista HÄR och Janrells lista HÄR! Nu är det min tur. Och gissa vad? Anna Anka är med.
Årets utländska serie: Battlestar Galactica (dvd-box)
Mitt bland alla kreddiga “fin-serier” är det en fröjd att kunna sätta mitt kära BSG på topp över årets bästa utländska serier. Den lite småsåpiga sci-fi-serien gick i graven i år och lämnade oss tittare för en gångs skull med facit i hand. Att min TV4-kollega Ruben sen kallar mig Adama Thunman Sköld väljer jag enbart att se som något frakking positivt!
Årets svenska tv-serie: Blomstertid (TV4)
Peter Magnussons triumf. Varje avsnitt var en plåga. En njutbar plåga. Jag som sett det australiska geniet Chris Lilleys två serier Summer Heights High och We Could Be Heroes kände igen greppet med att spela flera olika rollfigurer i fejkdokumentärer, men inte brydde jag sig om det när Magnusson gjorde sina tre “gubbar” så oerhört bra. Jag kände för dom alla tre, men lite särskilt värmdes mitt hjärta av misslyckade läraren Kenneth.
Årets dokusåpa: Svenska Hollywoodfruar (TV3)
Snacka om genomslag! Efter första avsnittet om Agnes-Nicole, Anna Anka och Maria Montazami kokade internet och arbetsplatser av vad särskilt Anna Anka hade kvackat ur sig under sina femton minuter. Vem var människan som tyckte att kvinnor var till för att tillfredställa män? Men även Maria Montazami fick en del av ljuset och en egen fanclub. Givetvis följde parodier av damerna – den bästa stod Anna Blomberg för i pratshowen Robins. Se den HÄR!
Årets komediserie: Modern Family (kommer i TV4)
Jag håller Arrested Development för att vara en av de bästa komediserierna någonsin och har inte sett något liknande vare sig förr eller efter. Men i höstas kom så Modern Family och den är lika härligt skruvad (om än något mer tillrättalagd) och gapskrattsframbringande som AD någonsin var. TV4 har haft den goda smaken att köpa in serien och jag hoppas innerligt att den får den publik den förtjänar. Fast jag tror ju att den blir svår att tablålägga, tyvärr.
Årets överraskning: Glee (TV4)
Dra mig baklänges, jag gillar en musikal! Jag har alltid haft svårt för musikaler (bortsett från filmen Hair) och klappade knappast händerna åt att Popular-Nip/Tuck-skaparen Ryan Murphy nu skapat en. Men det räckte med att ha sett första avsnittet så var jag såld. Jag har skrivit det tidigare och gör det igen: Glee är livsbejakande! Och big up för musikarrangemangen som är galet snygga.
Årets besvikelse: Morden (SVT)
Efter att ha verkligen älskat Graven hade jag höga förväntningar på uppföljaren Morden. Bara samspelet mellan Kjell Bergqvists Cege och Göran Ragnerstams Claes skulle ju värt licenspengarna. Tänkte jag. Men tyvärr orkade jag bara se två och ett halvt avsnitt. För vilken smörja! Manus, skådespeleri, ljussättning… allt sög åsneöra. Brr.
Well… för att inte skriva ett bibellångt inlägg kör jag nu resten av listan i kortformat.
Årets mest underskattade tv-serie: Breaking Bad
Årets uppryckning: Sons of Anarchy, Weeds, Dexter, Mad Men och Supernatural gjorde alla bättre säsonger än tidigare.
Årets kvinnoporträtt: Katey Sagal i Sons of Anarchy. Hon borde få alla priser som finns.
Årets antiklimax: Slutet i Överlevarna. Det var en cliffhanger må jag säga. Och det var innan man visste att en fortsättning skulle komma…
Årets ojämnaste: True Blood. Några av avsnitten i säsong två är bland det bästa jag sett i tv och de två sista för säsongen så skrattretande usla att skulle jag betygsätta serien skulle den just nu bara från tre stjärnor av fem.
Årets tv-par: Fredrik Lindström och Kristian Luuk. Vilken vitamininjektion de gav På spåret! Älskar’t!
Årets upp-som-en-sol-ned-som-en pannkaka: Robinson. Första serien med tre gånger Erik och tokskallen Jarmo var lysande tv-underhållning. Innevarande säsong är bara en blek, trist kopia. Men Paolo Roberto är åtminstone en bättre Robinson-programledare än Linda Isacsson var, hon är bäst bland sina bönder.
Årets genombrott 1: Anna Anka. Say no more.
Årets genombrott 2: Alexander Skarsgård i True Blood. Gosse, gissa om gaykillar och heterotjejer trånar efter en iskall men crackpipehet vikingavampyr? Mmm… Nu blir Alexander stor i US of A.
Årets raring: Neil Patrick Harris. Han gör en av världens bästa rollfigurer, Barney, i komediserien How I Met Your Mother och han ledde Emmygalan med den äran. Dessutom är han en rolig twittrare.
Årets tack för kaffet: Cityakuten – efter 15 känsloladdade säsonger stängde akuten. En epok gick i graven.
Årets jubilar: The Simpsons som fyllde 20 år! Galet!
Årets guilty pleasure-serie 1: Harper’s Island. Tonårsskräckis! Jag gillade verkligen den!
Årets guilty pleasure-serie 2: Being Human. Brittisk serie om en vampyr, en varulv och ett spöke. Började fånigt, blev bra.
Årets fjant: Kanye West som avbröt Taylor Swifts tacktal på MTV-galan. Se det HÄR.
Årets frågetecken: Var det inte väldigt många kändisar som dog i år? Jarl Alfredius, Michael Jackson, Patrick Swayze, Brittany Murphy, Uffe Larsson, David Carradine, Stephen Gately… särskilt som så många av dom dog så oväntat. UPPDATERAT: Jag missade ju tv-kocken Floyd och Charlies änglar-Farah Fawcett – och som signaturen Karin säger i kommentarerna: Lorne! Alltså Andy Hallett som spelade grönt och skönt monster i Angel (och som man älskade). Usch, en stor samling alltför unga personer som gick bort!
Årets citat: “Joaquin, I’m sorry you couldn’t be here tonight.” David Letterman till skådespelaren Joaquin Phoenix som var helt väck när han gästade Letterman i våras:
Med detta avslutar jag mitt 2009. Under nyårshelgen ska jag se så mycket jag orkar av The Sopranos-boxen min man har köpt. “Just when I thought I was out – they pull me back in.” GOTT NYTT ÅR, ALLIHOP!
