Jag hade precis träffat min blivande fru och vi skulle hyra en film. Vilken film som helst hade kunnat duga, vi var inte så intresserade av själva filmtittandet. Vi hyrde Requiem for a dream.
Sämsta dejtingrullen någonsin.
Efteråt hade vi absolut ingenting att säga varandra. Det var bara tomt. Den filmen ser jag inte om igen. Den var helt obegripligt bra, men samtidigt fullständigt outhärdlig.
I helgen kollade jag på konståknings-EM i Tallinn när obehagskänslorna kom tillbaka.
Cappellini och Lanotte från Italien skulle föreställa en knarkare och en langare i isdansfinalen. Och vad passade väl bättre än huvudtemat ur Requiem for a dream? Lysande musiksättning, om än en lite märklig historia på is. Cold turkey, någon?
Ryssarna Domnina och Shabalin hade inspirerats av en historia om två kvinnor som hade identiska liv och utseenden, men som bara träffades en gång i livet. Som musik hade man valt, något förvånande, Requiem for a dream. Hur tänkte de där? Hade de spionerat på italienarna, månne?
Vad fransmännen Pechalat och Bourzat försökte berätta vet jag inte, men för att riktigt spetsa till sitt bidrag så åkte de till – håll i dig nu – ledmotivet ur Requiem for a dream!
Antingen så är konståkningsvärlden otroligt liten och inskränkt, något som jag i och för sig inte har så svårt att föreställa mig, eller så är den här låten värsta mode inom isdansen just nu, lite som ledmotivet ur Schindler’s list var för några år sedan(, men som fick illustrera det israeliska isdansparets finalnummer även i år).
Hur det än ligger till så blev det rätt tjatigt. Jag hoppas innerligt att inget av paren har med sig den här låten till OS i Vancouver och jag önskar att de har haft hjärta nog att välja helt olika musikarrangemang att åka till.
Och SVT, om ni läser det här vill jag bara be er att sluta använda soundtracket till Det femte elementet när ni tonsätter dokumentärer, vetenskapsprogram, naturfilmer och diverse trailers. Det spelar ingen roll hur royaltyfri musiken är, ni måste ju ha något annat som går att använda. Det var allt.
