Jag vet inte hur det började och jag vet inte vartåt det bär, men Gomorron Sveriges drag att ta in gästprogramledare på fredagarna fångade mig här om veckan när Kristian Luuk kastades in i den så hårdmallade och superfromma rollen.
Jag måste först deklarera att jag inte är ett hängivet fan av Luuks breda register, som han spelat ut sedan det lysande Knesset. Sen kväll var ett hedervärt, men ganska mellanmjölkat format och Kristians hyllade medverkan framför kameran i melodifestivalerna rörde mig inte i ryggen. Det är kanske inte lätt att vara personlig med en fullsatt stadium och en flermiljonhövdad publik, men framför allt är det tämligen omotiverat. Då gillade jag honom bättre, mycket bättre, i kommentatorsbåset. Därifrån regerade han hela tillställningen.
I På spåret gör han sig bra, visst, men han bleknar i jämförelse med sin domare. Hela programmet hade lika gärna kunnat utspela sig på Fredrik Lindströms bakgård, om han nu har en sådan. Det är svårt att tänka sig att Fredrik har gjort annat i livet än att anordna frågesporter med kompisarna hemma i vardagsrummet.
Med Kristian Luuks medverkan i Gomorron Sverige kändes det som om han kommit hem. Det är fömodligen lättare att bibehålla något slags uppriktig nyfikenhet om man inte är programledare vecka in och vecka ut, men om Kristian lyckades med det och dessutom fortsatte att vara så där charmigt förvirrad (så att hela tv-teamet blir tvungna att hålla handen) så skulle jag låta honom ledsaga mig genom morgnarna.
Kom igen, SVT! Kan ni inte låta Luuk få åtminstone en dag i veckan?
