DN:s tv-krönikör Johan Croneman skrev i lördags en träffsäker text där han identifierade OS tre största störningsmoment för tv-tittarna – Christer Ulfbåges ständiga tjat om teknikstrulet, Yvette Hermundstads undermåliga intervjuer från pressfållan och Jonas Karlssons efterpubertala grabbighet i OS-studion.
Cronemans krönika finns tyvärr inte på nätet, men om du får chansen så tycker jag att du ska plocka upp sportdelen ur lördagens DN.
När Johan Croneman sparkar in en dörr, så finns det förvisso inte mycket kvar av den dörren efteråt. Men här är ändå min syn på saken:
Att Ulfbåge retar sig på grafik som försvinner, på kameramän som följer “fel” åkare eller liknande blev som tydligast under gårdagens skidskytte. Man trodde nästan att han skulle brista ut i ett “I can not work under these conditions!” och storma ut ur sändningen likt en sårad konstnärssjäl. Förvisso sätter strulet en viss bismak på sändningen för oss här hemma i Sverige, men Christer Ulfbåge är ju ändå på plats. Eller? Sitter han i ett bås på Gärdet? I så fall är det ju förståeligt om han blir så där upprörd.
Det har gått några år sedan Nour El-Refai gjorde sina utskällda 15-sekundersintervjuer i Melodifestivalen. Hon hade ingen tid alls på sig att få rampfebriga artister att svara kort på en enkel fråga. Det var dömt att misslyckas. Nour försökte göra något mer av det och hamnade olyckligt nog i korselden.
Det är först när man ser Yvette Hermundstads kärnlösa intervjuer med längdskidåkare och skidskyttar som man klart förstår varför Nour El-Refai inledningsvis inte ens ville ta i tång med den utskällda frågan “Hur känns det?”.
Yvette verkar vara en trevlig, påläst och glad tjej och det gör säkert sitt till för att öppna upp slutkörda och medietrötta atleter, men hon måste väl för bövelen ha fler frågor att ställa än “hur känns det”? Det råder ingen brist på variationen, det ska erkännas: Hur känns det? När du bommade vid första, hur kändes det? Vad tänkte du då? När du bommade vid andra, hur kändes det då? Hur tänkte du när du bommat de två första? Men det måste ändå ha varit skönt att avsluta med bästa placeringen hittills, hur känns det? Dina tankar kring det? Hur kände du då? Hur känns det nu, så här efteråt?
Och så har vi alla dessa gratulationer, där Yvette säger “Grattis!” och sticker fram mikrofonen. Nu är det ju i och för sig kul att det händer så pass ofta att man börjar störa sig, men det är knappast en förmildrande omständighet när man ser en svensk, nybakad medaljör förvirrat tvingas svara på en fråga som inte är en fråga. För vad säger man annat än “tack”? Säger man “grattis” tillbaka, kanske? “Grattis, till dig med Yvette, som fick chansen att ge röst åt hela svenska folkets frågor och funderingar i en sådan här historisk stund. Det lär nog dröja till nästa gång.”
Sist men inte minst har vi så Jonas Karlsson som liksom säger varannat ord med emfas och, som om det inte räckte, upprepar sina “ja” och sina “nej” för att visa exakt hur säker han är och exakt hur erfaren han är. Allt som går fram är exakt, precis på pricken hur dryg han verka vara. Mig veterligen är det bara Percy Nilegård som lyckas låta mer självgod och han är påhittad. Men å andra sidan så kanske Jonas Karlsson har uppfunnit ett självsäkert alter ego för att gå hem hos en lika uppdiktad stereotyp målgrupp sportälskande grabbar. I så fall är frågan varför SVT har tagit steget mot att nischa in sig med en så bred satsning som OS-studion faktiskt är. Och hur kommer det sig att André Pops inte ledsnar och flyger på Jonas Karlsson mitt under direktsändning? SVT skulle kunna göra som NHL-hockeyn och lägga upp en skylt på vad kombattanterna väger och så kunde en studioman cirkla kring de båda medan de lät knytnävarna tala. Varför inte? Fråga Jonas Karlsson – det skulle ju träffa mitt i målgruppen.
