Det har hänt något inom svensk idrott. Aftonbladets sportreporter Mats Wennerholm uppmanade i söndags Tre kronor att sluta med “sossehockeyn”. Han menade att Sverige skulle få det svårt mot Finland och, peppar, peppar, vara chanslöst längre fram i turneringen om inte förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson omedelbart upphörde att låta alla få speltid. Det var dags att fimpa rättvisa, delaktighet och alla andra fina principer och ideal. Nu fick det vara slutdaltat. Nu skulle stjärnorna in och vinna, vinna, vinna. Kollektivet fick inte ens ursäkta.
Jag såg inte matchen i går morse, men som jag förstod det så gick det ganska skapligt ändå, trots att Bengt-Åke hade utfört sina hemska, socialistiska experiment med vår tydligaste nationalklenod inför ödesmatchen.
Om det beror på att Tre kronor slog över från hänsynstagande men ineffektiv “sossehockey” till hänsynslös, men resultatinriktad “moderatbandy”, ska jag låta vara osagt.
Mats Wennerholm satte förmodligen kaffet i vrångstrupen under Idrottsgalan i vintras när just moderatbandyns två främsta svenskar, golfspelarna Henrik Stenson och Robert Karlsson, utnämndes till årets lag för sin World cup-seger och helt fräckt tackade alla som hjälpt till, från volontärer till materialare, tränare, lagkamrater, ja alla som aldrig får chansen att stå i rampljuset och ta emot pris, men vars insatser är direkt avgörande för slutresultatet.
Ta till exempel skidlandslagets valla-team, som hamnade i blåsväder efter skidskyttetjejernas fiaskoöppning i vinter-OS. Plötsligt fick de bära hundhuvudet för en misslyckad insats. När segrarna så småningom kom så var alla inblandade väldigt noggranna med att lyfta fram valla-teamet och framhålla deras delaktighet i medaljerna. Ömsom vin, ömsom vatten, alltså.
Men finns det en klyscha som faktiskt stämmer så är det just den om att delad sorg är delad börda, och att delad glädje är dubbel glädje.
Och om Mats Wennerholm nu tycker att stjärnor och talanger per automatik ska ha företräde, att stora segrar betyder mer än hur man vinner dem, så hoppas jag inte att han var alldeles för upptagen med att skriva ett avslöjande scoop om hur syndikalismen sliter sönder den jamicanska bobsleigh-åkningen inifrån, för att ens notera hur herrarna i vårt svenska längdlandslag vann en propagandaseger för solidaritet och kamratskap på lördagen. När alla andra åkte för sitt eget bästa, så såg svenskarna något annat i spåret.
Individualister som Petter Northug och och Lukas Bauer, supertalanger och medaljfavoriter som tydligen själva aldrig har haft en tanke på hur det går för resten av sin OS-trupp, rasade mot svenskarna efter loppet och talade om osportsligt beteende. Petter Northug fortsatte sedan att tjura ett tag och vägrade att prata med både pressen och sin egen tränare. Alla de som kämpar bakom kulisserna för att norrbaggen ska nå sina framgångar stod handfallna. Norska folket “rasade” mot den diviga attityden.
Per Elofsson grät. Under alla sina år som aktiv har han sällan sett en sådan fin laganda och villighet att offra sin egen, personliga framgång för att ge lagkamrater en fördel. “Sosseåkning”, som Mats Wennerholm skulle ha beskrivit det.
Vad är det då som har hänt? Lagidrotterna skriker efter talanger och supernovor att hänga upp sitt spel på. Zlatan och Foppa klär ensamma skott för både segrar och förluster. Men inom de klassiskt individuella sporterna, som golfen och skidåkningen så är lagandan och gemenskapen på frammarsch och då blir det plötsligt möjligt för en Anders Södergren att åka in på tionde plats med armarna höjda till en segergest. Han gjorde sitt för laget och laget vann både guld och brons. Men framför allt vann Kollektivet en förlösande jordskredsseger och det är värt mer än alla medaljer sammantaget.
Idrott i allmänhet och OS i synnerhet handlar om så mycket mer än kalla siffror och mätbara resultat. De atleter som fattar detta är inte bara goda förebilder utan även värdiga vinnare. Därför hejar jag på Sverige.
