
Anna Bergendahl - vilken stjärna ändå! FOTO: Bertil Ericsson/Scanpix
Anna Bergendahl. Vilken röst! Vilken närvaro! Återigen kunde jag förstå varför Idol-juryns Anders Bagge grät av glädje över henne då den där gången 2008 när hon gjorde sin audition:
Fan, vad bra hon var i mello! Hennes röst är magisk! Hon var också den enda jag tyckte var värdig finalplats. Vilket hon fick – tack, svenska folket! Dessutom såg hon ut som en Sookie Stackhouse tagen direkt ur True Blood. Och det säger jag som en komplimang.
I övrigt då.
* Sibel hade en låt med lika många slut som sista Sagan om ringen-filmen – men ingen riktig melodi.
* Py Bäckman såg ut som Ozzy Osbourne och borde ha låtit någon annan sjunga sin låt, det jag hörde lät förfärligt.
* Neo var som en blandning av Mika och Melody Club och inte alls överraskande gick den också vidare till Andra chansen. Trallvänligt så det förslår.
* Skejtpunk? Sveriges svar på guidos aka Noll Tolerans är inte skejtpunk – det är JC-rock! Och jag är för gammal för att uppskatta sånt *hytter med käppen*.
* Lovestoned… eh, jaha, det här var vad alltså man fick när man blandade irländsk folkmusik med jamaicansk reggae? Brr…
* Peter Jöback och Pernilla Wahlgren kändes bara uråldriga och trista. Sorry. Men det gick ju bra ändå. Jöback tog sig till final till Globen med sin Hollow och Pernilla till Andra chansen där hon får möta Pain of Salvation.
* Hör och häpna gillade jag för en gångs skull Dolph Lundgren-inslaget också. Där han faktiskt bjöd ordentligt på sig själv som “schlagerbög”. Roligt!
* Och schlagermedleyt med gamla Melodifestival-godingar (med det menas både låtar och artister) var en fin uppvisning som gav en skön feeling inför slutklämmen. Christine Meltzer sjöng dessutom förvånansvärt bra!
Nästa lördag är det dags för Andra chansen. Jag håller stenhårt på Pauline. Så det så.


