The Biggest Loser Sverige. Programledare: Jessica Almenäs. FOTO: Morgan Norman, Söderberg Agentur/TV4
Det har redan skrivits massor om gårdagens premiär av svenska Biggest Loser i TV4. Min yngste kollega, William, kallade den usel och hade inte mycket till övers för något i den. Min “konkurrent”, Emma Brink, på Kanal 5-bloggen We Love TV, tyckte att man fick se för lite dramaturgi och träning och att produktionen måste sluta vara så “svennig”.
Så här tycker jag.
+ Det finns gott om potential. Jag tycker de har lyckats med deltagarna, det kommer bli kul att följa dom och se hur gruppdynamiken ändras när de lär känna varandra bättre och när tävlingen blir mer uppenbar. Se vilka som är taktiker, vilka som kommer “spela spelet” etc. Min favorit är den verklige tungviktaren, 24-årige Mattias. Han har längst väg att gå men i mina ögon mest att vinna. Det döljer sig en snygg, härlig snubbe därunder.
- Svenskproducerat = trist. Där håller jag med både William och Emma. Till viss del beror detta på att svenskar inte som amerikaner verkar ha det i sitt dna att vara “camera ready”. Det märks så väl i amerikanska realityserier att deltagarna spelar in långa sjok där de får sitta och reagera på saker som hänt (ibland under flera avsnitt) - ändå lyckas de ALLTID få fram rätt känslor i helt rätt ögonblick.
Svenskar… är inte såna. Och direkt blir det plattare tv just därför. Javisst, det gräts massor i premiäravsnittet, men sällan så att jag kände att jag drogs med i gråtfesten. När jag ser amerikanska versionen i Kanal 5 sitter jag och bölar till nästan varje avsnitt. Producenterna där får till dramaturgin. Här… inte så mycket.
+ Tränarna och – träningen. Tränarna kommer säkert bli bra, när jag såg första Biggest Loser USA visste jag ingenting om Jillian och Bob, nu är de lika kända som programmet. Men som mina bloggkollegor också säger: man fick ju knappt se något av träningen förrän den var över. Min favorit Mattias kämpade och kräktes nästan. Jahapp. Återigen: mer dramaturgi, tack!
+ Jessica Almenäs. Flera jag känner avskydde henne i den här rollen. Tyckte att hon var känslokall. Kanal 5-Emma ansåg att hennes sätt att prata med deltagarna skapade “vi och dom”-känsla. Men jag gillade det. Det ska vara distans mellan henne och deltagarna. Hon behöver inte vara en isstod men hon ska inte heller dalta. Hon leder programmet, redovisar siffror och delar ut utmaningar. Hon kan sympatisera, men får inte favorisera. Jag tror hon kommer glänsa, ge henne ett par avsnitt att bli varm i kläderna bara.
- Inget vad hände sen-slut! WTF? Varför fick vi inte se hur det gått sen för utröstade Terese och Emelie? Det har alltid varit en sån tillfredställelse med den amerikanska versionen att man fått se vad som hänt sen. Med extremt få undantag har alla fortsatt gå ner och fått nya livsmål. Någonting säger mig att det inte kommer bli samma framgångsratio här. Jag hoppas jag har fel. Men hur som helst vill jag få den där “vad hände sen”-tillfredställelsen här med. GE MIG!
Fast visst kommer jag se vidare. Jag har saknat ett svenskt viktprogram alltsedan Tjockholmen för alltid vann en plats i mitt hjärta.
Missade du premiäravsnittet? Se det i TV4 Play!
