Kommer Doakes att gå till Lundy med sitt fynd eller kommer han att konfrontera Dexter direkt? Kommer Lila att hålla sig undan (not bloody likely) eller kommer hon att få "möta monstret"? Kommer Debra och Angel att inse hur nära mördaren de är? Kommer Dexter i så fall att försöka lägga skulden på Doakes? Damn it, hur ska det gå?!

Det var länge sen jag lyckades följa en tv-serie ordentligt, men Dexter lyckas hålla greppet om mig – så bra att jag lydigt parkerar mig i tv-soffan varje måndag vid halvelva.

Det är ingen brist på seriemördare i tv – de kritar upp en rejäl bodycount i CSI-serierna och Criminal Minds och Mord i sinnet – men Dexter lyckas sätta en fräsch skruv på ett vid det här laget ganska slitet tema. Det är ingen nyhet, serien är ju halvvägs igenom andra säsongen, men jag tycker den är värd en liten hyllning ändå.

Dessutom är jag lite imponerad av hur snyggt manusförfattarna inte bara driver handlingen framåt och drar åt snaran kring Dexter, utan också sonderar olika vägar att utveckla honom som karaktär. Det skulle ha kunnat bli en vanlig platt vigilante-fantasi, men när Dexter tvingas brottas med sin identitet som han gör i andra säsongen har man uppenbart lagt ribban högre än så.

Jag vet inte när jag senast såg fram så mycket mot varje nytt avsnitt av en serie att jag inte orkade väntade på dvd-boxen. Så bra är Dexter.

Comments Off

Jag har aldrig varit någon fan av Charlie Sheen. Även om han har några bra rullar på sin meritlista – framför allt från ganska tidigt i karriären, innan han kom fram till att knark och fnask var det vackraste i livet – så var det inte i första hand Charlie som gjorde dem bra. Jag säger inte att han var dålig i dem, men det är inte honom man minns när man tänker på Wall Street, utan det är Michael Douglas. Och det är inte Charlie man minns när man tänker på Plutonen, utan Willem Dafoe och Tom Berenger.

Anyway. Tjugo år och några rehabvändor senare är Charlie den högst betalda skådisen i amerikansk tv. Say what?

2 1/2 män är en brottarhit, i alla fall i USA. Jag har undvikit den i det längsta, eftersom jag delvis skyller Spin Citys nedgång och fall på Charlie. Att se honom lufsa in med sitt enda ansiktsuttryck och försöka ta över efter naturbegåvningen Michael J. Fox var som om Lasse Brandeby skulle ha hoppat in när Baryshnikov brutit foten (nä, men kom på en bättre liknelse själv då).

Men jag ger mig: Charlie funkar i 2 1/2 män. Det är rentav så att det är han som gör den sevärd. Inte trots sitt begränsade register utan tack vare det. Allt Charlie gör blir deadpan. Så här står det om man slår upp "deadpan" i Wikipedia:

"Deadpan is a form of non-comedic delivery in which humour is presented without a change in emotion or facial expression, usually speaking in a monotone manner."

Vad är det om inte en mycket exakt beskrivning av Charlie Sheens skådespeleri? Deadpan är inte nödvändigtvis roligt i sig, men tack vare att 2 1/2 män kan stoltsera med ofta ganska välskrivna dialoger framstår plötsligt Charlie som en komisk finlirare. (Jon Cryer som Alan känns däremot som en budgetvariant av David Hyde Pierce i Frasier – möjligen den roligaste sidekicken nånsin i amerikansk sitcom.)

Jag tror Charlie är född att spela "Charlie" (nämen, sicken slump!) i 2 1/2 män, på samma sätt som Schwarzenegger föddes att spela dödsrobot. Ingen av dem har någon bredare talang – men när de hittar sitt fack faller plötsligt alla bitar på plats. Det är nästan vackert.

Comments Off

Det är inte varje dag man kommer på sig själv med att sitta och googla Ken Wahl, men det är just vad jag gjorde häromdagen. Och det beror inte på att jag fått ett nervöst sammanbrott och blivit besatt av bortglömda tv-stjärnor, utan på att jag gjorde lite research på Kevin Spacey, som jag upptäckte gästspelade i Kens tv-serie Wiseguy i slutet av 1980-talet.

Jag vet inte riktigt när Wiseguy gick i svensk tv men det bör ha varit i början eller mitten av 90-talet, för jag kommer ihåg att jag såg en handfull avsnitt som bet sig fast i skallen på mig. Ken Wahls karaktär kom till en liten håla nånstans i USA som var helt i händerna på en lokal pamp, och även om jag inte kommer ihåg några detaljer av storyn minns jag att jag fastnade för den extremt märkliga stämningen som jag egentligen bara kan jämföra med Twin Peaks.

Så det blev att jag kom på mig själv med att googla Wiseguy och Ken Wahl och upptäckte att den stad där den här storyn utspelades hette Lynchboro (passande nog, även om de här avsnitten måste ha spelats in innan Twin Peaks hade börjat sändas), och att den här allmänt bortglömda serien tydligen anses ha varit ganska unik bland dåtida kriminalserier eftersom den berättade längre stories som sträckte sig över flera avsnitt.

Där ser man. Jag skulle faktiskt gärna vilja se om Lynchboroavsnitten för att ta reda på om de verkligen var lika sevärda som jag minns dem eller om jag bara såg dem eftersom jag inte orkade hitta på något vettigare. Jag hittade dem till sist på Amazon Unbox, men de går inte att ladda ner för internationella kunder. Synd. Priset, två dollar per episod, var ju fullt överkomligt.

Det finns ingen poäng eller sensmoral med det här inlägget utöver det rena kuriosavärdet samt en stillsam undran: är det bara jag som överhuvudtaget kommer ihåg Wiseguy?

Andra saker jag lärde mig av googlandet var att:
a) av alla gäster Jay Leno haft i The Tonight Show är Ken Wahl den han gillat minst;
b) åtminstone två av Ken Wahls tre fruar har varit utvikningsbrudar;
c) Kens nuvarande fru stämde Hustlergubben Larry Flynt för att hindra honom från att publicera bilder som Ken hade tagit som föreställde fru Wahl (Shane Barbi) och hennes tvillingsyster i "intimate sexual acts"; samt
d) Ken lider fortfarande av sviterna efter ett fall i en trappa 1992.

Det var dagens historielektion. Somna om.

Comments Off

Presskonferens för Kristallengalan, Filip och Fredrik dyker upp dyngraka och det är en halvljummen liten skandal där Ingvar Oldsberg är ganska upprörd.

Nej, jag var inte där. Och jag är egentligen varken förvånad eller särskilt upprörd, eftersom alltihopa är så klassiskt Filip och Fredrik: lite provocerande, lite pubertalt, väldigt självupptaget.

Å andra sidan är det faktiskt ganska roligt att två av landets mest haussade tv-profiler dyker upp på presskonferens för vad som kallas för "Sveriges motsvarighet till Emmygalan" och tokdissar hela grejen. "Förklara för mig varför Sverige behöver en tv-gala", ska Filip ha sagt enligt Aftonbladet.

Och han har ju ärligt talat rätt. Hur spännande är en tv-gala där två bolag lägger beslag på 80% av nomineringarna? Där ungefär samma program och personer återkommer år efter år i samma kategorier eftersom ankdammen helt enkelt inte är mycket större än så?

Kristallen sägs premiera nytänkande, originalitet och gott hantverk, men kolla på nomineringslistan och säg mig hur mycket nytänkande och originalitet den representerar. Jag menar, Van Veeteren som årets bästa drama? Seriöst? Vad, annat än svenska folkets kärlek till grådassiga polisserier, kan motivera det? Labyrint må ha blivit ett totalt publikfiasko, men hade i mina ögon förtjänat en nick för just sitt försök till nytänkande.

Kristallen är, precis som Guldbaggegalan, en glorifierad firmafest, och jag är helt för firmafester – klart att det är roligt för de inblandade att gnugga sig mot kollegor och gratulera varandra. Det är när man försöker leka Hollywood som det blir pinsamt.

Vad gäller själva fyllan kan jag bara hålla med Robert Aschberg som gav Aftonbladet den enda kommentaren värd att citera: "Jag har själv varit dyngrak flera gånger."

Comments Off

Det kom ett pressmeddelande från Kanal 5 som berättade att de köpt in Jimmy Kimmel Live och låter det ta över efter Jay Leno som sparkas ut till Kanal 9 istället. Alltihopa sker i september.

Bra där. Jag har inte sett så mycket mer av Jimmy Kimmel än de där ”I’m fucking Matt Damon/Ben Affleck”-videorna som alla i hela världen såg, plus en handfull andra sketcher och inslag hittade på YouTube, men det jag har sett har varit roligt och det ska bli kul att se hela showen.

Överhuvudtaget känns det som att det är dags för Leno och Letterman att maka på sig. Leno har alltid känts rätt tandlös i mitt tycke, även om hans Jaywalk-segment brukar vara ganska roliga. Letterman har haft stunder av briljans men det blir allt glesare mellan dem och allt mera autopilot. Lenos arvtagare Conan O’Brien kändes fräsch en stund men ger ett alltmer ansträngt intryck.

Så in med Kimmel, vetja! Precis som i politiken kan det väl vara dags att ge ”ungdomarna” en chans. Kimmel är i 40-årsåldern och därmed rena barnrumpan jämfört med 60-taggarna Leno och Letterman.

Kimmel i femman och min favorit Jon Stewart i Kanal 9. Det är skapliga tider för den som gillar talkshows. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: när får vi se Craig Ferguson i Sverige?

Comments Off

Jag är lite filmnörd av mig, så när sambon och jag köpte ett digital-tv-paket med bland annat sex olika filmkanaler tänkte jag att här ska kollas film tills ögonen blöder.

Yeah, right. Vi har haft de där kanalerna i snart två år, och antalet gånger jag bänkat mig för att se en film i någon av filmkanalerna kan förmodligen räknas på ena handens tumme och pekfinger. Antalet tillfällen jag fastnat i en film som jag råkat zappa förbi är väl aningen fler, men inte många.

Suget infinner sig liksom inte. Antingen har jag redan sett filmen, eller så är jag inte intresserad av den, eller så är jag intresserad av den men den sänds vid fel tid, eller så är jag intresserad av den och den sänds på en bra tid men just den här dagen så känner jag för något annat. Oftast slutar det med att man knallar ner till videobutiken eller hyr något via ondemand-tjänsten i digitalboxen istället.

Under monopolets glada dagar hade vi inget val. Då fick vi vackert bänka oss eftersom vi aldrig visste när eller om filmen någonsin skulle återkomma – ett incitament som hette duga. Nu kan vi se samma film fjorton gånger på en vecka, och resultatet blir att vi inte ser den alls.

Jag säger inte att det var bättre förr, för det var det inte. Men är det inte lite lustigt att den ökade valfriheten i kanalutbudet gör att jag oftast väljer något helt annat istället?

Comments Off