Onsdagkvällar är lika med humorkvällar i de svenska tv-kanalerna. Igår var det både Morgonsoffan i SVT1 och Sverige pussas och kramas i Kanal 5. TV4 valde det ofrivilliga humorspåret med ytterligare ett avsnitt av Kockduellen.

Psykopatmysiga morgonvärdarna David Batra och Petra Mede är stora favoriter för mig, men Sverige pussas och kramas har en bra bit kvar till den nivå jag hade hoppats på även om andra avsnittet var bra mycket bättre än det första. Höjdpunkten var informationsfilmen från Svenskt Näringsliv med Henrik Schyffert som hyperentusiastisk reklampelare för diverse svenska fenomen, igår The svenska killar. You gotta love them! Schyffert kan fortfarande vara helt briljant när han är på det humöret.

Inte för att de behöver mer uppmärksamhet men väldigt roligt är också 1000apors skoningslösa slakt på pratshowen Doreen 21:30 med en porträttlik Katrin Schulman som minst sagt förvirrad programledare. Här i samtal med riksdagsmannen Fredrik Federley om indianskt påbrå och homosexualitet.

På det stora hela ser det ljust ut för svensk humor. Massor med nya stand up-komiker håller på att slå igenom, massor med nya humorscener öppnas och den gamla humoreliten får kämpa hårt för att konkurrera. Nu ser jag fram emot fredagens avsnitt av Var fan är mitt band? med den nya tv-komikerstjärnan Magnus Uggla.

Comments Off

Jag fick just ett nyhetsbrev från HBO-affären i New York där man kan gå in online och beställa diverse Deadwood-prylar med hela 20 % rabatt. Tyvärr gäller inte rabatten de omistliga dvd-boxarna med en av mina absoluta favoritserier genom tiderna utan andra ganska poänglösa prylar som ölsejdlar och shotglas med Gem Saloon-loggan, en cd med temamusiken och en del barnförbjudna citat från Al Swearengen (låter iofs ganska kul) och en grå fleecejacka med Deadwood-loggan! Vem fan vill synas i en sån? Hade man dykt upp i Deadwood med något så hiskeligt fult hade man garanterat blivit spöad av både Swearengen och sheriff Bullock och dränkts i tjära och fjädrar innan man släpats bakom en häst ut ur stan.

*************

Är Pelle Porseryds sms till Alex Schulman bland det viktigaste som hänt här i landet de senaste dagarna? Är verkligen så många människor genuint upprörda av det här? Har inte även de som nu är så indignerade själva skickat ett eller annat sms som skulle se väldigt konstigt ut på en löpsedel? Kan vi inte bara behandla det hela som en festlig anekdot så att vi kan gå vidare sen?

"Ja, det var dumt. Nej, självklart var det inte allvarligt menat. Jag ber om ursäkt och ska försöka undvika att sms:a Alex Schulman hädanefter."

Kvällstidningarna har verkligen tagit pseudonyheterna till en helt ny dimension den senaste tiden.

Comments Off

Mitt intresse för Magnus Uggla har tidigare begränsat sig till att jag slaviskt följde hans underhållande blogg tills den lades ner, men rent musikaliskt har jag inte sett Uggla som intressant sen jag var typ 13 år och man tyckte att IQ var en festlig låt. Eller hoppades att man skulle få hångla till Hand i hand. Annars har begreppet Magnus Uggla varit ett skällsord i hela min bekantskapskrets.

Men nu när jag sett premiäravsnittet av Var fan är mitt band? är jag helt såld. Konceptet är enkelt: En lätt neurotisk och hypokondrisk, och konstant underhållande, liten man i stora solglasögon som åker Sverige runt med ett minientourage (en kapellmästare och en turnéledare/chaufför) på jakt efter begåvade okända musiker för att sätta ihop ett helt nytt kompband. Ett slags Idol ultra light, skulle man kunna säga, men med humor och hjärta.

Förutom korta auditionklipp får vi bland annat se vår hjälte vara missnöjd med hotellrum, knapra hälsokostpiller för att hålla en (inbillad?) förkylning stången och besöka en buktalare för att bättra på sina kunskaper inom det området. De som läste bloggen minns kanske att Uggla och hans son hade ett buktalarbattle. Det visar sig vara långt ifrån över.

Det är mycket möjligt att han är jobbig och krävande att umgås med privat, men som tv-personlighet är han helt unik. Mitt råd till Uggla (som om jag skulle kunna ge råd till honom) är att han lägger ner musikerkarriären och koncentrerar sig på övrig media istället. Ge honom en egen tv-show till efter det här! Ge honom ett radioprogram! Uggla kan bli Sveriges Howard Stern. Jag vill se och höra honom som tyckare och förståsigpåare i alla morgonsoffor vi kan uppbringa.

En knapp halvtimme går förbi alldeles för fort, för mig hade det gärna fått fortsätta i flera timmar för det är helt enkelt underbar tv som jag verkligen hoppas att tittarna hittar. Det är Uggla värd.

***********

Skämten är inte alltid lysande, men Petra Mede och David Batra är perfekta som psykopatmysiga programledare i Morgonsoffan. Det usla första avsnittet är bortglömt i min värld, jag är glad att jag inte gav upp efter det.

***********

Eftersom jag är ett stort fan av både Gordon Ramsay och Ricky Gervais måste jag bara lämna er med det här fantastiska samtalet och önskar dessutom en trevlig helg!

Comments Off

Eftersom jag var och såg Rolling Stones-filmen Shine a light (rekommenderas endast till riktiga Stones-fantaster som jag själv) så missade jag premiären av Sverige pussas och kramas igår kväll. Men vad spelar det för roll, nu har vi ju Internet och kan se tv-programmen när vi vill! Tjoho! Kollade nyss in det på Kanal 5:s webb-tv och är… gruvligt besviken. Jag trodde verkligen på det här men inte nog med att själva programmet var som en gammal torr ostfralla när man hoppats på mör oxfilé, nu har jag dessutom tvingats se trailern för Power of 10 så jävla många gånger att jag är trött på det också innan det ens hunnit sändas.

På plussidan:
De mest bisarra inslagen där Johannes Brost besvarar brevfrågor som hur man skär ut en fitta på en kompis ben och Tore Kullgrens school of fuck. Väldigt väldigt roligt. Filip och Fredriks patenterade sångnummer, den här gången om deras fina vänskapsförhållande, fungerade också.

På minussidan:
Resten. Johan Glans som världens ensammaste människa och Björn Gustafsson som nydumpad singel ger bara en stor jaha?-känsla. Är det bara jag som tycker det? Ett par korta inslag med André Wickström och Henrik Schyffert gjorde inte heller mycket för att höja humöret en sån här grå torsdag.

Har jag för höga krav eller är jag bara gammal och sur i största allmänhet? Besvikelsen är ungefär lika stor som efter premiären av Morgonsoffan för några veckor sen. Hoppas likheterna inte slutar där, och att även Sverige pussas och kramas lyfter sig avsevärt till program två. Potentialen finns i de mängder av begåvningar som gör programmet, men det är förvånande att man släpper ett så svagt första avsnitt.

Comments Off

Jag satt framför ett gammalt avsnitt av Frasier häromkvällen och retade mig på hur otroligt poänglösa ett par av karaktärerna är i en i alla andra avseenden briljant tv-klassiker. Pappan och Daphne, varför är de med överhuvudtaget? De bidrar inte med någonting intressant någonsin.

Platta eller dåligt spelade karaktärer har förmågan att nästan helt förstöra en i övriga avseenden riktigt bra tv-serie.

Här är min egen topplista över figurer som gjort livet framför tv:n avsevärt mindre underhållande genom åren, inte nödvändigtvis i inbördes ordning:

Hiro i Heroes
En överspelad japan som är fjantigare än allt annat jag sett på tv under hela 2000-talet. Att han blivit en stor tittarfavorit är en gåta jag aldrig kommer att finna lösningen på.
Bubblare: Mohinder Soresh är så tråkig att man vill skjuta sönder tv:n och den där konstnären som målar framtiden är väl inte speciellt spännande heller?

Michael i Lost
Det jobbiga med Lost är upplägget där man fokuserar hela avsnitt på en karaktär i taget, extra jobbigt när det är en så träig figur som Michael som har huvudrollen i just det avsnittet. Ingen blev gladare än jag när han försvann, men självklart skulle fanskapet dyka upp igen. Och igen. Och igen. Jag har slutat titta på Lost. Har han dött för gott än?
Bubblare: Ärligt talat är det flera karaktärer i Lost som är ganska intetsägande (Jin, Sun, Hurley, Claire, Charlie), vilket är ett stort problem eftersom mycket av dramatiken bygger på huvudpersonernas mer eller mindre mörka förflutna.

Manuel i Fawly towers
Jag orkar inte ens motivera, skrattar man åt Manuel har man förmodligen inte orkat läsa så här långt i alla fall.
Bubblare: Polly är inte heller speciellt rolig, eller majoren, eller de där två tanterna som dyker upp ibland.

Ray Krebbs i Dallas
En helt poänglös cowboy som inte bidrog med något som helst vettigt och ändå var ständigt närvarande till det bittra slutet. Inte nog med att han var tråkig i sig själv, han gifte sig dessutom med Donna som var om möjligt ännu tråkigare.
Bubblare: Ewing-brorsan Gary. Han var så blek att man jublade framför tv:n när JR var extra elak mot honom. Som tur var var han inte med tillräckligt ofta för att irritera ordentligt. Clayton Farlow, är det någon som minns honom? Ja, förutom jag då.

Kim Bauer i 24
Allt i 24 ska kretsa kring vår superhjälte Jack och då är det minst sagt irriterande när hans våp till dotter ska kidnappas i tid och otid. Är det något 24-fan som vill se henne i nästa säsong?
Bubblare: Jacks fru var om möjligt ännu mer korkad än dottern, men som tur var gjorde Nina Myers slut på henne redan i första säsongen. President Palmer var inte heller ett under av karisma men även han togs av daga och är inte längre ett problem.

Lt Daniels i The Wire
En helt briljant serie som är perfekt i alla avseenden förutom just den här rent bisarrt stela träbocken som insisterar på att dyka upp i varje säsong och göra livet lite tråkigare för oss tv-tittare.
Bubblare: Finns inga, alla andra karaktärer är superba.

Pappan och Daphne i Frasier
En knarrig knastertorr gammal surgubbe som häver ur sig putslustigheter i tid och otid och ett tråkigt hembiträde med sövande engelsk dialekt. Ta bort dem och serien skulle vara ännu mer briljant än den redan är.
Bubblare: Hunden är inte speciellt kul heller.

Lisa i Simpsons
Det produceras mängder med t-shirts, sängkläder, muggar och allt man kan tänka sig med alla sköna karaktärer och deras trademarks. Men vem skulle vilja ha något med Lisa på? Nej, just det. Ingen.
Bubblare: Kan inte komma på några.

Diane i Cheers
Så otroligt meningslös att det är ett under att jag ens kommer ihåg att hon var med.
Bubblare: Carla var mest jobbig också.


Bubblare: Maggie i Falcon Crest, Miranda i Sex and the city, Krystle i Dynastin, Belker i Spanarna på Hill Street.

Vilka är era egna hatobjekt?

Comments Off

Läste Klas Lindbergs tv-krönika i Aftonbladets idag där han undrar precis samma sak som jag frågat mig själv ganska länge nu – hur kan 30 Rock vara så jävla populär? Jag började nästan tro att jag var ensam att undra över det tills nu. Alla människor man pratar med tycker att den är så fantastisk och så rolig och så smart, Emmy-statyetterna haglar och bla bla bla. Obegripligt.

Själv såg jag nästan hela första säsongen i ett försök att fatta hypen, men var till sist tvungen att konstatera att den är precis lika tråkig, tillrättalagd och slätstruken som andra rent groteskt hyllade “komedipärlor” som Alla älskar Raymond och 2 1/2 män. Båda med huvudrollsinnehavare som blivit tv-komediernas bäst betalda – träbockarna Ray Romano och Charlie Sheen.

Det finns dock en skillnad mellan 30 Rock och dem – jag tycker verkligen att Alec Baldwin är lysande i sin roll, men det ursäktar inte på något som helst sätt de omotiverade superlativen.

Se istället: Entourage, Curb your enthusiasm, Californication

För övrigt blir jag alldeles till mig av upphetsning över nyheten att

Comments Off