the_diff: 1128

Arkiv

Generation Kill tar död på krigets hjältar

För några år sedan gjorde Steven Spielberg och Tom Hanks HBO-serien Band of Brothers, där vi fick följa en division fallskärmsjägare under andra världskriget. Det skönaste med den serien var att den, till skillnad från tidigare andra världskriget-skildringar, inte glorifierade kriget som företeelse.

I fredags hade Generation Kill efterlängtad premiär i SVT1 och det första avsnittet mötte mina högt ställda förväntningar – det är ju ändå en HBO-serie och dessutom baserad på en bästsäljande reportagebok (om de inledande dagarna av Irakkriget).

Om du missade det första avsnittet, så är det inte hela världen. Huvudpersonerna har knappt tagit sig in i Irak än. Dessutom ryktas det om att serien tar sig först i den andra episoden. Om du ändå vill se serien från början så rekommenderar jag att du får tag på en version med svensk text. Serien innehåller en hel del olika dialekter, amerikansk slang och militära termer. För lite soldatslang kan du surfa in på HBO:s Generation Kill-sajt. Där ligger en ordlista under fliken "About the series".

I sann HBO-anda är Generation Kill relativt befriad från moralkakor och politiska ställningstaganden. Det är upp till var och en av oss tittare att bedöma vad som är acceptabelt och vad som är förkastligt.

Förutom att det är en snygg, tät och genomarbetad produktion så plockar serien dessutom upp tråden där Band of brothers lämnade den. För även om Spielberg med anhang tog äran av kriget, så vågade de inte göra upp räkningen med soldathedern. Antagligen för att Band of brothers till stor del bygger på vittnesskildringar, från soldater som deltog och som vill minnas sina och andras insatser i ett heroiskt skimmer.

Generation Kill tar en gång för alla livet av myten om den osjälviska och självuppoffrande soldaten, som är medveten om riskerna med att gå ut i krig och som stödjer den gemensamma saken. Istället framstår USA:s expeditionsamé som en samling prylfixerade, statusjagande, inskränkta och drogpåverkade ynglingar, som snarare ser kriget som en blandning mellan semester och stadig inkomst än som ett chans att bidra till en bättre värld.

Det är befriande att se ännu en mytologisk slöja lyftas från krigets fula ansikte och det är framför allt glädjande att se hur tv-serier fortsätter att utveckla och utmana gamla, dammiga berättartraditioner.

(Generation Kill går fredagar 22:30 i SVT2)

Comments Off

Annons:

Det räcker inte med talang i Talang

Att dansa koordinerat i grupp eller att hålla fem käglor i luften samtidigt förutsätter en alldeles särskild sorts intelligens, en förståelse för hur fysiken tar sig form i praktiken. Att spela en nyckelharpa kräver dessutom en förståelse för hur svängningar och rytm skapar harmoni och kontinuitet. Dessa intelligenser är något som vi alla kan tillägna oss, men som kommer lättare för vissa. Somliga väljer att kalla den här typen av intelligens för talang.

Jag vill bara göra en sak väldigt klar. Jag tror inte på någon annan form av talang. Jag tror inte att någon plötsligt kan upptäcka att de är av naturen födda för att genetiskt bemästra en viss sak bättre än andra.

För att bli riktigt bra och kanske till och med bäst, så krävs det hårt och idogt arbete, oavsett om det gäller att köra ner svärd i halsen på sig själv eller att spela svåra, klassiska stycken på ett elpiano.

Och ibland räcker inte ens det.

Om det är något vi kan lära oss av Talang 2009, TV4:s nötmix på fredagkvällarna, så är det att hårt arbete inte alltid lönar sig. Ibland krävs det något mer – oftast krävs det något helt annat.

För att lyckas med ett uppträdande i Talang måste man förstå vad som är underhållande, vad som är unikt och vad som får publiken att vilja se mer. Det är den enda "talang" man behöver. Sedan kan man prutta en melodi med handen eller dansa naken med knäckebrödkakor så att det slår knock på pantomimer och hela blåsorkestrar.

I fredagens talang var det just småskaligheten som segrade till slut. Gatuartisten och trollkonstnären Charlie Caper charmade alla med ett klassiskt, avskalat trollerinummer, där han plockade fram lite allt möjligt ur fickor och börser, utan att säga ett ord. Han påminde lite om Johnny Depps rollfigur i Benny and Joon och påminde samtidigt väldigt tydligt om att "talang" och hårt arbete inte är värt någonting om man inte visar upp det på rätt sätt.

Se hela programmet på tv4.se

Comments Off

För stora för Sverige, men inte för svensk television

Om du inte jobbar med tv, så har du förmodligen ingen aning om vad som är bra tittarsiffror och vad som är ett publikt misslyckande. Och bara för att du jobbar med tv, så betyder inte det att du vet ett dugg bättre.

Kanal 5 har det inte så lätt alla gånger, i bakvattnet efter de stora tv-husen SVT, Viasat och TV4. När Melodifestivaler och Idol-auditions och pianodueller i Så ska det låta har tagit musten ur tv-tittarna, så slåss Kanal 5 kanske främst med TV3 om att dra tittare på udda tider, tittare med specialintressen eller tittare som tillhör väldigt specifika grupper.

Med jämna mellanrum rullar dock kanalen ut program som siktar högt och skjuter brett. I sju fall av tio leds de här programmen av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.

På söndag är det dags igen. Söndagsparty med Filip och Fredrik är en ambitiös satsning från Kanal 5:s sida. Åtta söndagar i rad ska guldgossarna sända en så kallad "megashow" live från en studio i New York. Det utlovas intervjuer, knäppa inslag, tävlingar och musik, allt om vartannat. I premiäravsnittet ställs så vitt skilda gäster som Jonas Gardell och Marilyn Manson mot varandra. Programmet är enligt uppgift det näst största livesända evenemanget i år, efter Melodifestivalen i SVT – något jag starkt betvivlar eftersom både Allsång på Skansen och Sommarkrysset visas i direktsändning på somrarna.

Kanske inte störst, men större än något Filip och Fredrik gett sig på tidigare. Tack och lov! Det känns som en ren befrielse att de här pojkarna får göra något annat än sina inkörda program. Förmodligen blir det mycket som är sig likt, den interna humorn, det eviga pladdret, det förvirrande hoppandet mellan svenska och engelska och benägenheten att dra anekdoter så kärnfulla att de får Twitter att blekna i jämförelse.

Överallt anspelas det på att live är riskabelt, nervöst och att vad som helst kan hända. I mina öron låter det som vilket program som helst med Filip och Fredrik. Det får bära eller brista – äntligen har Kanal 5:s guldgossar hittat hem.

Premiär i Kanal 5, söndagen den 19 april, 21:00.

Comments Off

Tittarna rasar – Kanal 9 hoppar över 486 avsnitt

Någonstans i vargtimmarna sänder Kanal 9 den brittiska polisserien The Bill. Fansen är inte många, omkring sexton tusen svenskar följer serien, men de är hängivna och inte den sortens fans man nonchalerar ostraffat. Inte om man får tro dem själva.

På kanalnio.se har diskussionen om The Bill plötsligt gått från att handla om programmet till att handla om en kamp, kampen mot kanalen.

Signaturen “Christine” sammanfattar källan till missnöjet bäst:
“I tisdags natt tittade jag på The Bill, avsnitt 2038. När jag sedan skulle titta på onsdag och torsdag natt så vart det helt nytt för mig, jag hade svårt att hänga med…
Inte så konstigt egentligen eftersom det måste ha varit avsnitt 2282, 2283 och nu i fredags 2284! Vad händer egentligen?”

Ja, vad är det egentligen som händer? Upprörda tittare har hört av sig till TVplaneten och vi har i vår tur fått besked från kanalens tittarombud Mellie Suhonjic. Av juridiska skäl så har kanalen hoppat direkt från säsong 18 till säsong 24, ett nätt litet skutt på fem säsonger eller, närmare bestämt, 486 avsnitt!

“Rättigheterna för visning av säsongerna däremellan har gått ut tyvärr, därav detta glapp!”, beklagar ombudet. För att kompensera sänder man de nya avsnitten även vid lunchtid.

Ingen tv-kanal vill bryta mot lagen, kanske än mindre genom att sända en tv-serie om brottsbekämpning. Och frågan är om Kanal 9 finner det värt att köpa in samma rättigheter igen.

För de riktigt inbitna fansen finns det fortfarande hopp. En tapper själ har lagt upp länkar på Kanal 9:s forum, länkar som leder till The Bill-avsnitt på Youtube. Varje avsnitt är uppdelat i fem klipp. Med ett ofantligt mått tur kan tittarna fortsätta att se serien på internet, men det förutsätter att någon dåre lägger ut de smått osannolika 2430 klipp som krävs.

Signaturen “Johan” skriver på kanalnio.se:
“Jag hade en dröm häromnatten att Nian skulle fortsätta sända dom gamla avsnitten där dom slutade, denna vecka. Synd att den drömmen inte var sann.”

Hans dröm ligger nu i händerna på en dåre.

Diskutera The Bill i TVplanetens tv-snack!

Comments Off

Nu är det färdiggrillat i SVT

Humorprogrammet Grillad i Sveriges Television har stått för en hel del underhållning i vår. Inte för att programmet i sig är särskilt underhållande, utan för att så gott som samtliga deltagare har varit inblandad i en medial pajkastning utan dess like. Avhoppen har stått som spön i backen och kritiken mot produktionen och mot programledaren Thomas Järvheden har bitvis varit skoningslös.

I gårdagens Debatt "lovade" SVT:s programchef Annie Wegelius att nu får det vara slut på dumheterna. Grillad läggs ner för gott. Exakt när och hur återstår att se.

Grillningen av Robert Aschberg sänds på fredag enligt planerna. Eller, nja, enligt planerna skulle Måns Zelmerlöv ha varit gäst istället, men han hoppade av. Och enligt planerna skulle Peter Harrysson och Alex Schulmans grillningar sändas först, men de programmen har ställts in. De var för grova. De höll inte måttet.

Av tradition blir det ibland lite knasigt när man testar nya format och annorlunda former av underhållning, men det ingår i public service-uppdraget att utforska televisionens möjligheter.

Jag förstår inte vad Grillad har med public service att göra. För det första: formatet är knappast nytt, utan en ren försvenskning av ett beprövat amerikanskt koncept. För det andra: Kanal 5 har ju ett likadant program på gång som heter Roast, en variant där folk inte hoppar av mitt i säsongen och gråter ut om det i tidningarna.

Det är klart att SVT har rätt att göra dåliga program, på samma sätt som de kommersiella kanalerna. Det enda krav jag har, i egenskap av licensbetalare, är att programmen känns befogade, utmanande och någorlunda genomtänkta. Raka motsatsen till Grillad, med andra ord.

Comments Off

Talk to the hand, Erik Billing!

Lördagens öråd slutade med en diskussion som hade gjort självaste Ricki Lake grön av avund. Jag återkommer till detta, men först några sanningens ord om Josephine Myrén.

Jag förstår att klådan tog knäcken på "Jossan". Eller som hon själv beskriver det för Aftonbladet: "Jag såg ut som en jävla laxfjärilskotlett mellan benen." Vad jag inte kan förstå är varför hon fortsatte att gnälla på allt och alla, samtidigt som hon övervägde att lämna programmet för gott. Och jag fattar faktiskt inte varför hon la av före Robinson-tävlingen istället för att ta en kula för laget vid en eventuell förlust.

När allt kommer omkring så förtjänar Jossan ändå en eloge för att ha stått ut med Träsket i fjorton dagar. Robinson borde skrämma slag på alla tv-tittare som bokat ospecificerat hotell på årets semester.

Jossan förtjänar dessutom en eloge för att ha stått ut med Erik Billing under samma tid. Han må vara underhållande i tv, men för sina lagkamrater måste han framstå som både självgod och präktig. Och är det någon som gnäller, så är det Erik Billing. Till och med när han hugger någon i huvudet med en machéte.

I lördags gnällde Erik Billing på Mika Svensson efter att hon hade bett om att få bli utröstad. Det var overkill och det var inte snyggt. Från att ha haft rollen som sanningssägare och underdog, så framstår rödtofsen allt mer som en manipulativ översittare.

Nu går det naturligtvis inte att dra slutsatser om en person utifrån några hårdklippta sekvenser i ett tv-program, men vissa saker talar ändå sitt tydliga språk. Mikas häftiga reaktion var både parodisk och äkta på samma gång. Hon svängde lite med huvudet, slängde in lite tomma argument som "hallå, vadå, liksom, ba?". Mika och Erik pratade i mun på varandra och höjde rösterna och ignorerade sedan varandra demonstrativt.

Erik Billing hävdade envist att Robinson är en tävling och om man inte förstår det så har man inget där att göra. Jag är ledsen Erik, men du har fel. Robinson är ingen tävling, utan ett underhållningsprogram. Den enda anledningen till att du är omtyckt är för att du är underhållande, inte för att du presterar i tävlingar eller i sociala sammanhang.

På lördag har Erik Billing chansen att vara underhållande igen. Jag föreslår att han tar den. Är det någon som har något att invända mot det, så kan de få göra som Billing och säga det till min handflata.

Comments Off

Talang saknar sammanhang

Talang hade kunnat vara ett bra program. Det har helt klart potential. Vem vill inte se knasiga uppträdanden och taskiga jurymedlemmar, liksom?

Här finns allt från våghalsiga akrobater till skönsjungande boybands och misslyckade byfånar. I långfredagens avsnitt får vi dessutom se både självplågare och stripteasedansöser. Ett litet mått töntighet och ett stort mått 90-talsestetik är pricken över i. Men det kommer alldeles för tidigt.

Vad hände med finslipningsfasen? Vad hände med guldkornen? De här människorna har ju både dräkter och koreografi klara för sig när de kommer till studion. Hur kul är det?

Hade jag fått bestämma, så hade alla som vill vara med i Talang först fått komma till en avskalad audition i bara jeans och t-shirt. Sedan hade riktiga managers, med öga för talang, fått hjälpa till att coacha fram de bästa talangerna. Lite mer som Idol, helt enkelt.

Då hade man fått känsla för vilket jobb som faktiskt ligger bakom de här akterna och vilken jävlar anamma som krävs för att få det att se enkelt ut.

Nu är Talang ett brett, lite småfisigt, familjeunderhållningsprogram med tjurskallen Bert Karlsson som comical relief. Det hade kunnat bli så mycket mer.

Comments Off

Hjälp! Jag vet vad mannen som talar med hundar gjorde i en japansk tv-show med Fredrik och Filip

Det har talats en del om fetmaepidemin de senaste åren – den mänskliga fetmaepidemin. Men aldrig någonsin har jag hört någon uttala sig om det faktum att våra tv-tablåer börjar bli slappa i hullet. Vissa programtitlar flyter ut rejält över gränserna.

Ta till exempel kvällens programpremiär: Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show. Hur i helskotta ska man komma ihåg en sådan programtitel? Och vem kommer någonsin att försöka uttala hela namnet i en diskussion?

"Såg du Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show igår?"
"Nej, vadå då?"
"Vänta…jag…måste…hämta…andan."

Sedan när behövs det åtta ord för att fånga själva essensen av ett program? Hur kom vi ens upp i sex eller sju ord? Vem kan slå Filip och Fredrik?, Tack gode gud att du är här, Jag vet vad du gjorde förra lördagen, Konsten att börja oroa sig och sluta leva. Alla de här programmen heter på tok för långa saker. Det är som att springa ett bokstavsmaraton med stukad tunga. Jag blir andfådd bara jag tänker på det.

Dessutom går inget av de här programnamnen att förkorta på ett smidigt sätt. Inte som Maktkamp på Falcon Crest hette "Falcon Crest" i folkmun eller som Beverly Hills 90210 komprimerades till ett samtalsvänligt "Bevvan". Och då var de originaltitlarna inte ens i närheten av dagens rekordförsök.

För bara något år sedan kändes programnamn som Mannen som talar med hundar eller Hasses brorsas låtsassyrras kompis så långa att man kunde skämta om det. Nu ter de sig nästan kärnfulla i jämförelse. Fetmaepidemin har spritt sig till våra tablåer och jag tror mig ha spårat källan. Alla former av fetma verkar ha sitt ursprung i England och USA. Kolla bara in de här:

Terminator: The Sarah Connor Chronicles
Are You Smarter Than a Fifth Grader?
It’s always sunny in Philadelphia
Rebel billionaire: Branson’s quest for the best
Gordon Ramsay’s cookalong live
Law and order: Special victims unit

Feta programnamn må vara en trend, men det känns ungefär lika trendigt som fettvalkar. Nej, mina damer och herrar programchefer, det är hög tid att börja banta.

Comments Off

TV4 gillar inte variation i köket

Hur många krögare finns det i vårt avlånga land? Gissa. Rör det sig om hundratals? Kanske tusentals?

Hur många av dessa krögare är riktigt duktiga på hur de tjänar sitt levebröd? Kläm gärna till med en gissning. Jag vågar nästan lova att det finns fler än en.

I gårdagens Äntligen hemma hälsade Martin Timell på krögaren Melker Anderssons på hans restaurang Le Rouge i Stockholm. Martin ville veta vad som gör ett bra kök. En bra kniv, en ballongvisp och en bra skärbräda är tydligen A och O. Dessutom ska man få lust att laga mat när man kliver in i ett kök, tyckte Melker.

Jag har hört det här förut. Det är nämligen vad varenda kock tycker är viktigt. Melker själv har i tidigare chattar och intervjuer sagt att en bra kniv och en skärbräda är viktigast. Timell hade inte behövt släpa sig in till Gamla Stan för att ta reda på det.

Melker Andersson har under årens lopp medverkat i Krogakuten, Let’s dance, Matakuten och levererat ett otal middagstips i TV4 Nyhetsmorgon. Melker äger dessutom restaurang Fyran i TV4-huset. I TV4:s värld finns det bara en krögare och det är Melker.

Det heter förvisso att ju fler kockar, desto sämre soppa, men det här börjar bli rent löjeväckande. Hur fyrkantig får tv-branschen egentligen bli?

Snacka om ensidig kost.

Comments Off

Något är ruttet i staten Sverige

Om Lars Ohly och hans partikamrater ertappades med att sjunga stalinistiska kampsånger eller uttala sig i ordalag som "en död kapitalist är en god kapitalist", så skulle det naturligtvis vara en katastrof för Vänsterpartiet, som har jobbat i decennier med att tvätta bort den gamla kommuniststämpeln.

Partiets belackare har naturligtvis aldrig gått med på vänsterns återkommande avböner och avståndstaganden. Den starkaste invändningen mot Vänsterpartiet är fortfarande att de skulle vara kommunister.

Okej. Bra så. Alla har rätt till en åsikt. Det finns säkert en hel del vänsterextrema element inom partiet. Men de vet förmodligen bättre än att uttala sig vid partisammankomster.

Frågan för dagen är varför Sverigedemokraterna, vars rasism just har avslöjats i riksradio, inte upplever hela avslöjandet som en pinsam katastrof för sitt parti. Det är klart att vi rycker på axlarna, vi som redan anser att Jimmy Åkessons parti är främlingsfientligt. Jag har aldrig röstat på sd och kommer sannerligen aldrig, läs aldrig, att göra det heller.

Men var är då alla upprörda väljare? Var finns alla ni som valt att rösta på Sverigedemokraterna, alla ni som blev tagna på sängen över att företrädarna för ert fina parti sjunger nazistiska kampsånger och luftar rasistiska åsikter? Kan det vara så att Sverigedemokraternas väljare i själva verket vet om var partiet står? Det verkar inte bättre.

Något är ruttet i staten Sverige när människor som inte vågar stå för sina åsikter offentligt är samma människor som röstar på antidemokratiska krafter. Det är inte slugt och det bevisar ingenting, nej, det är bara fegt och det är missunnsamt.

Sverigedemokraterna ägnar sig åt rasism och i vissa fall till och med nazism. Nu vet vi om det. Tack vare radioprogrammet Kaliber. Och nu vet vi att alla som röstar på Sverigedemokraterna också vet om det.

I kväll ska Janne Josefsson ställa både rasistiska sverigedemokrater och wallraffande radioreportrar mot väggen i det polska riksdagsprogrammet Debatt. Det kommer att resultera i att ingen får tala till punkt, vilket är tråkigt, men det kommer förhoppningsvis också att sätta sökljuset på vad de Sverigedemokratiska väljarna egentligen röstar på. Jag kommer att sitta bänkad framför teven.

Om du vill ladda upp inför kvällens Debatt, så ska du börja med att läsa Daniel Poohls artikel på SVT:s hemsida.

Comments Off

Sida 20 av 33« Första...10...1819202122...30...Sista »

  • Senaste inläggen

  • Kategorier

  • Bloggare

    Powered by Authors Widget
  • Bloggtoppen.se
RSS

TvPlaneten

Leila bakar i Frankrike Foto:TV4

TV4 Play-världen

I TV4 Play kan du följa spännande serier, få inspiration i din matlagning, se engagerande dokumentärer och skratta åt härliga humorprogram. Se bland annat:

Senaste från Expressen

TV-nyheter från Expressen:

Se sport live på webben

Se din favoritsport direkt på C SPORTS

 

 

the_diff: 1127
 
Annons
Annons
Annons
the_diff: 1127