TV3 sänder ju en förfärlig massa dynga, liksom de flesta andra svenska tv-kanaler i och för sig, men det finns guldkorn även i deras tablå. Ingen svensk tv-personlighet har varit mig så kär under våren som den fabulöse superstylisten Jonas Hallberg i Hollywood. Han är ju ett fenomen! Hur helmysig och samtidigt glammig som helst när han far runt i Hollywood i sina små tajta shorts och kindpussar pr-agenter och fotomodeller, “blue steel”-plutar med läpparna och utbrister “Hi, fabulous!” som om det inte fanns nån morgondag.

Det kan inte gå fel när man får se en människa som verkligen lever sin dröm och verkar hur lycklig som helst.

Det skulle inte förvåna mig om han är världens bitch privat, (jag hoppas verkligen inte det) men som tv-stjärna är han fullständigt makalöst underhållande. Och det här säger jag inte bara för att personer i min närhet hävdar att Jonas och jag har vissa utseendemässiga likheter.

Sista avsnittet sändes den 27 april. Nu väntar jag på att Jonas ska komma tillbaka.

Click here to view the embedded video.

Det känns nästan som ett hån mot kvinnor, och män också för den delen, att TLC väljer just Internationella kvinnodagen för att annonsera att Sarah Palins dokumentärserie Sarah Palin’s Alaska börjar sändas imorgon onsdag.

I sex avsnitt ska den här djupt obehagliga kvinnan visa runt tittarna i sin älskade delstat tillsammans med olika medlemmar ur familjen.

Förhoppningsvis blir det en del vackra naturbilder, för Palins svårt förvirrade teorier om jordens uppkomst,  kärnfamiljen och världen i stort är jag helt ointresserad av.

Jag har faktiskt ingen som helst förståelse för att man väljer att sända just Sarah Palins serie om det är vackra naturbilder från Alaska man är intresserad av att visa upp. Jag är övertygad om att man kan hitta mängder med sådana i helt andra, inte alls lika vrickade, sammanhang.

Oscar Linnros i sin studio. FOTO: SVT

Om du har en knapp halvtimme över nån gång, och det har du ju ärligt talat, vill jag rekommendera Dom kallar oss artister med Oskar Linnros som sändes igår kväll.

Intressant inte bara för att Linnros verkar vara både musikaliskt och intellektuellt begåvad, utan också för att han hade den goda smaken att framhålla Prince’s Sign o’the times från 1987 som världens kanske bästa skiva. Jag själv skulle kanske inte säga att den är bäst någonsin men definitivt bland topp 20 i alla fall.

En annan rolig detalj var att Linnros erkände han att han laddat hem sin egen musik illegalt. Bara en sån sak.

Ni kan se programmet i SVT Play här.

En fråga bara (eller två snarare): Varför kan inte supermoderna SVT Play lägga till en inbäddningsfunktion till sina hela program? Vad är problemet? Jag är säker på att det finns ett och jag vill veta vad det är.

Såg ni senaste avsnittet av Veckans brott där den totalt omutliga knarkhunden Bea hittade en bit hasch i fickan på Leif GW Persson?

Mycket roligt, och för en gångs skull var till och med GW nästan mållös. Om jag förstår saken rätt var det någon i redaktionen som skojat med krimonologiprofessorn som skamset konstaterade att han hade “föredragit att ha blivit biten i armen än att en springer spaniel sitter och tittar anklagande på mig.”

Han bedyrade dessutom sin oskuld och konstaterade att “det var många år sen” han hade hasch i fickan. Vad det än ska betyda får man väl anta att ett eventuellt brott är preskriberat vid det här laget.

Den närmast osannolike Karl Pilkington skickas av sina vänner Ricky Gervais och Stephen Merchant ut på en resa jorden runt för att uppleva de sju underverken.

Han är inte imponerad, och dessutom en mycket motvillig resenär. Där andra reseprogram vältrar sig i hur härliga och exotiska andra kulturer är, vill Karl bara åka hem. Stor komik uppstår.

Första resmålet är Kina och “The great wall of China”, som av Pilkington får knappt godkänd med betyget “The all right wall of China”.

- I know he would hate it. That’s why I did it, säger Ricky Gervais nöjt.

En annan Gervais-nyhet: rykten säger att han kommer att dyka upp som allra hastigast i nästa veckas avsnitt av amerikanska The Office. Håll utkik.

Cornelis Vreeswijk. FOTO: Lars Wiklund/SVT

Om ni inte såg den i SVT1 igår kväll så rekommenderar jag att ni kollar in Tom Alandhs eminenta dokumentär om Sveriges genom tiderna kanske största riktiga rockstjärna och rumlare Cornelis Vreeswijk i SVT Play.

För mig hade den gärna fått pågå i en timme till. Insiktsfull. Gripande. Omtumlande. Allt det där som en riktigt bra dokumentär ska vara.

Som uppvärmning kan ni njuta av Henrik Dorsins förträfflige trubadur Trubbe Mollberg.

Du, en vän och en massa fina dokumentärer.

Det finns dokumentärer och så finns det dokumentärer.

Jag skrev tidigare om dokumentärfilmer som röstats fram som världens bästa genom tiderna och jag länkade till en hel del av dem.

Vad som är världens bästa dokumentärfilm är naturligtvis väldigt subjektivt och det är svårt att jämföra filmer som behandlar vitt skilda ämnen enligt en gemensam skala. Och så spelar ju sammanhanget in.

Till exempel har jag en förkärlek för faktaspäckade, torra dokumentärer, fullmatade med journalfilmer och pratande gubbhuvuden – men bara om jag är själv. I sällskap med andra tröttnar jag snabbt på den typen av filmer.

Ett annat exempel är slötittandet på dokumentärfilmer – när man bara vill luta sig tillbaka och fylla upp sina sinnen så föredrar jag en bra naturfilm.

Men framför allt föredrar jag att umgås. Och då finns det dokumentärfilmer som slår alla andra, filmer man kan skratta åt tillsammans, uppröras med eller fascineras av. Filmer som det inte gör så mycket om man pratar till. Filmer som liksom är som klippta och skurna för att passa ett sällskap på två-tre personer som älskar att umgås. Och att kolla på dokumentärer, förstås.

Här har du länkar till mina favoriter för det ändamålet:

The decline of western civilization II: heavy metal years – en blandning av intervjuer och uppträdanden från rockscenen i L.A. i början av 90-talet. Rockikoner varvas med vanliga fans. Oslagbart med några bärs och en riktigt bra polare, som min kompis Max, till exempel.

Hearts of darkness – bakom kulisserna-dokumentären från inspelningen av Apocalypse Now förändrade för alltid min syn på filmproduktioner. Efteråt är det omöjligt för mig att avgöra vad som är verklighet och vad som är skådespeleri i den faktiska storfilmen, eller att avgöra vilken film som är mest underhållande.

Grey Gardens – dokumentären om Jackie Kennedys bortkomna släktingar i Hamptons är en sådan klassiker att man dramatiserade den för något år sedan, med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Resultatet var godkänt, men som så många gånger förr överträffar verkligheten dikten. Den här dokumentären är ren fascination, från början till slut.

Snickeriet – en fin och närgången film om ett Samhall-snickeri i Norrköping, som bjuder på så många bevingade one liners att folk har börjat fylla Youtube med dem. Det är inte lyteskomik, gott folk, det är värme och det är humor.

Heavy metal parking lot – en lika kort som poänglös, men fantastisk liten kultförklarad dokumentärfilm från festandet på en parkeringsplats inför en Judas Priest-konsert. Vem som helst blir glad av den här filmen.

Jag lyckades inte hitta länkar till hela Plötsligt i Vinslöv, The burden of dreams och Easy Riders, Raging Bulls på nätet, men om du har dem – använd dem. Perfekta sällskapsdokumentärer.

Det retar mig att jag inte kan få fram hela The burden of dreams, för den filmen är en oväntad skrattfest. Kan man göra annat än skratta när überpretentiösa filmregissören Werner Herzog får för sig att han ska filma en omöjlig historia på en av de oländigaste platserna i Perus djungel? Med sin evigt monotona stämma konstaterar han från första början hur fult och vidrigt det är i djungeln. Och som om det inte var nog har han kontrakterat demonen Klaus Kinski för huvudrollen.
Hela dokumentärfilmen består av tvära kast mellan vansinnesutbrott och apati och alltsammans inför ett hundratal minst sagt modstulna indianer.
Stor humor.

Ha en trevlig helg och tipsa gärna i kommentarerna om fler dokumentärer för tillsammanstittande!

SVT:s dokumentärsatsning Dox med filmer som Amerikas farligaste man, King of Kong, Grizzly man, Man on wire, The Yes men fix the world (mycket män i titlarna), Fog of war och så vidare, har verkligen återuppväckt mitt intresse för dokumentärfilm.

Om du har missat någon av ovanstående, så kan du hitta lite knaggliga gratisversioner på nätet här:
Grizzly man
The fog of war
The King of kong: a fistful of quarters
The Yes men fix the world

Eftersom mycket vill ha mer, så gav jag mig in på Internet Movie Data Base för att se vilka dokumentärfilmer som röstats fram som tidernas bästa. Föga överraskande har listan amerikansk slagsida.

Här är topp tio:
1. Nuit et brouillard (1955)
2. American: The Bill Hicks Story (2009)
3. Heima (2007)
4. The Cove (2009)
5. Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father (2008)
6. The Two Escobars (2010)
7. No Direction Home: Bob Dylan (2005)
8. Rush: Beyond the Lighted Stage (2010)
9. Puskás Hungary (2009)
10. The Sorrow and the Pity (1969)

Som en liten höstpresent, så här när utomhustemperaturen kryper ner mot nollan, så har jag letat reda på några av  dokumentärerna från IMDB:s Topp 50-lista.

Så kryp ihop med datorn och hugg in i timmar av hjärtslitande, perspektivskiftande, underbar film!

Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father

Bob Dylan: No direction home

The Union

Home

My flesh and blood, del 1/10
Del 2/10
Del 3/10
Del 4/10
Del 5/10
Del 6/10
Del 7/10
Del 8/10
Del 9/10
Del 10/10

Earthlings

Hearts and minds

No end in sight, del 1
No end in sight, del 2
No end in sight, del 3

The fog of war

The King of kong: a fistful of quarters

Sicko

The revolution will not be televised

American Zeitgeist

The Corporation

Har du några favoritdokumentärer? Skriv i kommentarerna! Jag  är tacksam för alla tips jag kan få.

Click here to view the embedded video.

I kväll klockan 22:00 väntar en kärleksförklaring på dig i SVT1. Då sänds nämligen den färgsprakande, hjärtslitande vackra dokumentären Home, som handlar om vår planet och om människans påverkan på det vi kallar vårt hem.

Klimatmoralismen står dig förmodligen upp i halsen vid det här laget, så jag ska inte dra på för höga växlar. Alla vet vi att det är hög tid att vidta drastiska åtgärder i vårt sätt att leva om vi ska ha en chans. Men det är inte därför jag vill tipsa om kvällens dokumentär, utan för att det är en en och en halv timme lång orgie i kristallklara flygbilder på allt från de mest avlägsna platserna på vår planet, till våra mest alldagliga vyer, sedda ur ett annorlunda perspektiv. 

Missa inte Home! Om du inte kan se den i kväll, så dyker den förmodligen upp i SVT Play efteråt. Och om du inte kan vänta, så hittar du hela härligheten i lite kackigare kvalitet HÄR!

Click here to view the embedded video.

Onsdagen den 22 september är det i amerikansk tv dags för en uppföljning av det minst sagt bisarra mötet som ägde rum mellan David Letterman och Joaquin Phoenix i februari 2009. TV4 Komedi sänder avsnittet med någon veckas fördröjning.

Du har förmodligen redan sett det tidigare inslaget. Om inte, eller om du vill se det igen, kan du göra det här ovan.

Intervjun, och hela Phoenix märkliga förvandling och uppträdande, var ett led i dokumentärfilmen I’m still here som varit ett stort samtalsämne under årets filmfestival i Venedig bland annat. Det har spekulerats ganska mycket efteråt, dels om Joaquin Phoenix fejkade för filmens skull och även om Letterman var med på det hela. Jag vet inte vad som är sant.

Phoenix nya besök kan bli en slags metasituation där vi kan få se Phoenix visa ett klipp från filmen där han pratar med Letterman samtidigt som han pratar med Letterman om filmen.

Snurrigt värre.

Men roligt lär det bli, Letterman har sällan varit så briljant under de senaste åren som han var under den här magiska kvällen i februari 2009.

Och I’m still here måste jag bara se när den kommer hit. Skit samma om den är fejkad eller inte (roligare om den inte är det givetvis), den framstår mer och mer som en av årets mest intressanta filmer.