
Jag såg den utmärkta, Sundance-nominerade, Oscar-tippade dokumentären I.O.U.S.A. i Dokument utifrån igår. Den handlade om USA:s superskuld på bortåt 10 000 000 000 000 dollar. Det skadeglada skrattet fastnar liksom i halsen. Nu ligger förvisso George W Bushs oansvariga administration bakom tre av dessa tio biljoner dollar, men om kommande presidenter inte får bukt med problemet så riskerar USA att gå i konkurs om bara ett halvsekel. Och vi andra lär följa med ner i detta avgrundshål, för vem vill driva in en skuld från Jordens tyngsta militärmakt? Inte jag.
En sak som slår mig är att så gott som alla amerikanska dokumentärer måste ha sett likadana ut sedan urminnes tider. Som tittare får man följa en eldsjäl som ger sig ut för att söka eller för att sprida sanningen. Med jämna mellanrum klipps så kallade voxpops in, klipp där "vanligt folk" får svara på frågor eller uttrycka en åsikt. Växelvis bjuds tittaren på överpedagogiska, animerade inslag, som är tänkta att åskådliggöra och förenkla ett komplicerat resonemang eller händelseförlopp. Som en blandning mellan instruktionsfilm och informationsfilm.
Visst, det fungerar – det fungerar till och med utmärkt. Men man undrar ändå: borde det inte krävas något mer nydanande för att nomineras till en Oscar? Fast det är klart att när innehållet är så här uppseendeväckande, så spelar kanske formen en mindre roll.
Just nu uppgår USA:s statsskuld till hutlösa 177 000 dollar per amerikan. Enligt Riksgäldens hemsida är motsvarande siffra för Sverige bara uppe i 130 000 kronor per svensk. Möjligen ett fall för Lyxfällan – men inget man vinner en Oscar med, direkt.




