Låt mig börja med några ord om Seinfeld – en av tidernas bästa komediserier. När jag gick i gymnasiet bestämde sig Canal plus för att visa de två sista säsongerna av serien i ett svep. Jo, det stämmer, ett Seinfeld-maraton som varade i närmare 20 timmar rullades upp inför mig och mina vänners ögon. Självklart bandade jag hela konkarongen på vhs. Dessa videoband släpade jag sedan med mig mellan mina andrahandskorttidsboenden i Stockholm i flera år efteråt. Nu står de i en låda på vinden.
För ett halvår sedan köpte jag hela serien på dvd. Efter första och andra säsongen gav jag upp. Sedan dess har boxen blivit stående. Det blev för mycket. George kändes överspelad och Kramer kändes sökt. Jag hade fått en överdos. Pleasure overload, typ.
Igår var det dags igen.
Efter söndagens fotbollskrig mellan Turkiet och Tjeckien, kunde jag inte stänga av teven. Jag var helt enkelt tvungen att se alla sammandrag och repriser om och om igen och jag erkände villigt att ja, jag har blivit en junkie! Stora fotbollsprestationer till ljudet av halsstarriga kommentatorer gör det för mig. Det är min fix, helt enkelt.
Men söndagens sensation var tydligen droppen. När det stjärnspäckade Tyskland ställde upp för att smiska "EM:s sämsta lag" Österrike, så hejade jag blint på Österrikarna. Och tyskarna hade problem med lillebrornationen i 75 minuter. Österrike öste på med målchanser som till och med jag hade satt, men avsluten uteblev. Tyskland vann en rättvis men oförtjänt plats i kvartsfinalen och Österrike, ja, Österrike gick från att vara "EM:s sämsta lag" till att vara "EM:s näst sämsta lag". Grattis! Men nu har jag fått nog. Jag orkar inte se mer fotboll och kvällens humle och dumle-match mellan Italien och Frankrike känns inte det minsta lockande.
Nu hoppas jag att Sveriges match mot Ryssland slår som en adrenalinspruta genom bröstplattan på mig.
