
Tv-serien Rent hus är som en riktigt god hb-grogg. Det är folksjäl, det värmer, det är rakt på sak och man klöks med jämna mellanrum när man tittar på det. Alla som är med, från kameramän till redigerare till hygienexperter, har en skön självdistans och trots att man stormar in hos folk med djupa bekymmer och allvarliga problem att ta hand om sig själva, så lyckas programmet behålla sin lekfullhet.
Förra veckans premiäravsnitt var så in i helvete skitigt och mannen mitt i myllan, kardborreförsäljaren Lars, var så stöddig att jag snabbt förlorade hoppet om mänskligheten. Lars gnällde på tjatiga käringar utan att inse att det var han själv som var en käring – mot strömmen. Tack och lov stängde jag inte av.
Marléne och Marie-Louise är stundtals lysande som "good cop, bad cop" och vi kan alla behöva en påminnelse då och då om hur enkelt det är att städa. Men den charmiga damduon står inte för programmets egentliga behållning. Nej, själva renheten har ingen attraktionskraft i sig. Rent hus handlar om mänsklighet.
Den effekt ett rent hem kan ha på människor som bor där är helt osannolik. Renlighet ger stolthet ger öppenhet ger hjärtlighet. Likt Lazarus återvände Lars från de döda, från sviterna av längre tids sjukdom och sorgen efter en avliden livspartner. Allt som behövdes var lite nyvunnen tilltro till sig själv och en jädrans massa rengöringsmedel.
Missade du det? Se förra veckans avsnitt här, innan det är för sent!








