the_diff: 549

Tingeling tappade bort poängen

Vi skulle få hela historien bakom den smärre diplomatiska kris som följde på pausnumret i svenska Melodifestivalen, hette det. Men Tingeling – the full story var bara utfyllnad, en kavalkad av det mest humorbefriade som någonsin drabbat svensk television och framför allt var programmet en oerhörd besvikelse.

Istället för att ta ett intressant grepp om vad som egentligen hände när ryska ambassaden reagerade mot den ryskifierade versionen av Tingeling, så valde man att visa exakt samma inslag som visats i vårens melodifestivalturné, hopklippt till ett halvtimmesprogram.

Om Henrik Dorsin och Grotesco-gänget hade velat behålla den komiska touchen, så hade de kunnat iscensätta det som kvällstidningarna kallade för en diplomatisk kris. Men de verkar helt ha missat att det var konsekvenserna av numret som var det komiska i sammanhanget – inte själva inslagen och uppträdandena i sig. Det är aldrig vackert när komiker missar poängen så grovt. På bästa sändningstid, dessutom.

Som salt i såren strödde SVT ut programmet över hela helgtablån.

Att verkligheten överträffar dikten visade ryssarna själva i torsdagens semifinal, när pausnumret i Moskva innehöll alla de moment som Rysslands ambassadör kallade för galenskaper och ryssfobi. På scenen samsades militärkörer med technobeats, ryska dockor med dansande björnar och lättklädda dansöser med kosacker. Alltihop flankerades av en pansarvagn och ett jaktflygplan, något som Kulturnyheterna noterade.

Det, SVT, var stor humor.

Annons:

Inför lördagens schlagerfinal

Hoppa 1 timme och 25 minuter in i torsdagens semifinal på SVT Play och kom sedan med ett riktigt bra argument för att de här programledarna håller måttet.

I rest my case.

Natalia och Andrej, ni är förmodligen bra på att tjäna ert dagliga levebröd, men ni sög som programledare för Eurovision song contest. Det står jag fast vid.

Tack för allt! Men nu ser vi fram emot de nya programledarna på lördag.

Lördagens startfält har just lottats fram. I den här ordningen uppträder artisterna:

1. Litauen
2. Israel
3. Frankrike
4. Sverige
5. Kroatien
6. Portugal
7. Island
8. Grekland
9. Armenien
10. Ryssland
11. Azerbaijan
12. Bosnien-Herzegovina
13. Moldavien
14. Malta
15. Estland
16. Danmark
17. Tyskland
18. Turkiet
19. Albanien
20. Norge
21. Ukraina
22. Rumänien
23. Storbritannien
24. Finland
25. Spanien

Schlagerfestivalens största skämt

Malena Ernman har gjort lördagens Eurovisionsschlagerfestival angelägen för de svenska tittarna, vilket är förbaskat kul. Schlagersäsongen är inne på sin sista vecka och vi får vara med hela vägen till det bitterljuva slutet.

I kväll tävlar två av mina personliga favoriter, Alexander Rybak för Norge och svenske Arash med AySel för Azjerbajdzjan.

I kväll framträder dessutom två vandrande katastrofer och då pratar jag inte om bidragen, utan om programledarna – supermodellen Natalia Vodianova och den ryske tv-pofilen Andrej Malakov. Dynamit-duon som har fått till uppgift att leda båda semifinalerna är kanske den sämsta jag har sett. Någonsin.

Natalia, en av Rysslands mest framgångsrika modeller, verkade gå på en blandning av vodka, lugnande tabletter och speed under tisdagens sändning. Det är märkligt att en supermodell, som är gift med en engelsk fastighetsmogul, bosatt i London och som har en karriär i Paris bakom sig, inte kan formulera fullständiga meningar på vare sig engelska eller franska. Förmodligen var hon alldeles för väck.

Gerard Depardieu-kopian Andrej Malakov är en dålig parodi på slemmiga, ihåliga programledare från 70-talets Amerika, som tyckte att fräckisar är det roligaste som finns och att måttet på framgång går att räkna i antalet hårstrån på huvudet. När Ryssland lägger drygt 300 miljoner kronor mer än vad ett sådant här jippo brukar kosta så är det ett stort jävla mysterium varför man slarvar bort programledarskapet till den här pajasen. Det är som om NASA skulle smälla miljarder på att bygga en månraket och sedan sätta Britney Spears vid spakarna.

Vid närmare eftertanke skulle det kanske inte vara en så dum idé…

Hur som helst längtar jag till lördag kväll. Jag längtar efter att få se Malena Ernman flippa eller floppa, jag längtar efter en direktsändning som samlar hundratals miljoner människor över hela världen för att vältra sig i smaklöshet tillsammans och jag längtar efter tv-profilen Ivan Urgant och popstjärnan Alsou, som ersätter de nuvarande programledarna i finalen.

Kvällens semifinal ser jag med en kudde för ansiktet.

(Spana in programledarna i reprisen på SVT Play, hoppa fram till 00:46:20 i det HÄR klippet.

Let there be schlager!

Det är marschernas månad i Moskva. I helgen tågade den största militärparaden sedan sovjettiden genom staden, för att fira årsdagen av segern mot Nazityskland. Den största paraden på 20 år. För att fira ett 64-årsjubileum. Hur man än räknar så går det inte ihop. Jubileumet är bara ett svepskäl. Ryssland spänner musklerna. Och i kväll är det dags för den första semifinalen i Eurovisionsschlagerfestivalen.

I Sverige vill vi gärna tro att alla andra i Europa bryr sig lika mycket om schlager som vi gör i Sverige. Jag vill bara slå fast att det stämmer inte.

Efter att ha sett det mesta av utbudet i årets Eurovisionsschlagerfestival kan jag konstatera följande: Baltikum har fastnat i 90-talsnostalgi och de forna sovjetstaterna fortsätter att satsa på kurviga tjejer med poppiga radiodängor – alla utom Ryssland, vars skrikiga bidrag osar av avskalat 90-tal och myten om att popstjärnor kan leverera en innerlighet, trots att låtmaterialet är lika djupt som en hockeyramsa. Men i övrigt verkar det alltså som om någom har dragit en linje från Moskva till Warszawa och sedan rakt ner till Istanbul. Längs med den linjen och österut är det stora hårsvall, mycket hud, pattar och fuktiga läppar som gäller.

Det är också tydligt att hela Västeuropa fortsätter att göra otäcka skämt- och jingellåtar, alla utom Frankrike, som drabbats av en backlash efter Sebastian Telliers ironiska bidrag och som nu skickar självaste Patricia Kaas, samt de brittiska öarna som förgäves fortsätter att kämpa för att hitta den perfekta schlagerformulan, nu med hjälp av Andrew Lloyd Webber.

På lördag är det final och den hårt hållna gayrörelsen i Ryssland har planerat en prideparad samma dag, något som den hatiskt homofobiska borgmästaren i Moskva nu hotat att stoppa med samma våldsamma metoder som tidigare år.

Nederländerna svarar med att bojkotta hela jippot om Moskvas borgmästare gör allvar av sina planer. Personligen skulle jag helst se att Moskvas borgmästare far dit pepparn växer, men att han tar med sig Nederländernas bidrag, för det är rena rama skämtet.

I kväll röstar jag på Vitryssland för att deras bidrag är så sjukt märkligt, som om det kom från en annan planet. I finalen hoppas jag på att vi får se Norge, Sverige eller Azerbajdzjan på förstaplatsen. Men i kväll hejar vi alltså enbart på Sverige och Malena. Heja!

Melodifestivadå?

Jag har just varit i Paris och såg därför inte helgens final av svenska Melodifestivalen. Men i lördags snackade jag med människor från Toulouse, Bretagne, Alsace, Lyon och Paris om denna gigantiska tv-fest, som samlar halva det svenska folket framför tv-apparaterna.

De fransmän jag talade med har aldrig hört talas om spektaklet. Eurovisionsschlagerfestivalen är, såvitt jag kan förstå, inget franskt allmängods. Bara en enda människa, en fransyska med tunisiska rötter, kände till att Sebastian Tellier hade tävlat för Frankrike i förra årets europeiska final. I övrigt var det blankt. Jag frågar mig varför Frankrike fortfarande kvalificerar sig per automatik till den stora finalen.

Min svåger är från England, ett annat av de länder som har en ständig finalplats i schlager-EM, men det var inte förrän han bodde i Australien som han såg schlagerfestivalen för första gången. Engelsmännen är, om man får tro honom, våldsamt ointresserade av hela konceptet.

Trots detta och trots att de senaste årens europeiska vinnare framförts på ryska och serbiska, så sjunger de flesta av årets svenska artister på engelska och självaste vinnarbidraget, La Voix, har en fransk titel.

Lycka till i Moskva, Malena Ernman! Du lär behöva det.

Melodifestivalen – har du hört den förut?

Till min stora lättnad tog Agnes sig vidare till Melodifestivalens final, som sänds direkt från Globen om två veckor. Precis som jag förutspått, så stod ex-Idolen för kvällens bästa bidrag. Det skulle lätt platsa i vilken mobiltelefonreklamfilmskampanj som helst.

Agnes var bra, men det bidrag som upptog mest av min uppmärksamhet var Star Pilots uppvisning i plagiering. Inte nog med att hela pilotgimmicken var fejk, ett smaklöst vältrande i pilotfloskler för att rida på Top gun och 80-talsreferenser, nej, dessutom var låten Higher en ren rip-off. Det som irriterade mig mest var att jag för mitt liv inte kunde komma på vilken låt piloterna hade stulit från. Jag tänkte så det knakade och nynnade melodin om och om igen, men polletten föll aldrig ner. Star pilots störde effektivt ut hela tävlingen.

Tack och lov finns det tittare som har bättre koll än jag. Naturligtvis var det Boy meets girls 80-talsdänga Waiting for a star to fall som gäckade mig. Star pilots har uppenbarligen gjort allt för att ingjuta 80-talsnostalgi i publiken. Aftonbladet rapporterar att Star pilots kan ha varit fräckare än så. De kan ha stulit från en motståndare. Efter att ha lyssnat på Velvets Take my body close måste jag instämma. Det är ju, ta mig tusan, samma låt! Det är åtminstone en billig kopia.

Jag är inte upprörd. Jag är mest bara förvånad. Av de över 3400 bidrag som skickades in till årets omgång av Melodifestivalen, så lyckades juryn alltså välja ut en låt som praktiskt taget redan finns. Bra jobbat!

Agnes, du är ljuset i schlagertunneln!

Säga vad man vill om bristen på kvalitet i Melodifestivalens åtta sista bidrag, men det råder ingen tvekan om att helgens deltävling bjuder på kraftigt varierande artister – ett boyband, en operasångerska, ett dansband, en balladmorsa, en gayikon, en etno-hiphop-ensemble och en radiopopduo. Snacka om bred underhållning!

Mitt i denna härliga soppa av underproducerade stereotypa framträdanden simmar en riktig guldklimp. Och hon heter Agnes.

Den förra Idol-vinnaren Agnes Carlsson känns som en frisk fläkt i årets Melodifestival och hennes låt är som en hybrid mellan radiopop och alla schlagerdängor som någonsin skrivits. De schlagerlåtar man minns, alltså.

Agnes har en mystisk förmåga att ge de mest upptempo låtarna en nerv som man annars bara hittar i klassiska ballader och är för mig redan given som representant för Sverige i den internationella finalen. Till skillnad från Thorleifs – förmodligen det enda bandet i tävlingen som fortfarande håller kvar vid att sjunga på svenska, men med engelska i refrängen! Förstår de inte hur efterblivet det låter?

Petra Mede har hittat hem

Gudarna ska veta att det inte är för musikens skull som vi bänkar oss framför Melodifestivalen i år. Det har skämtats en del om den låga kvaliteten på årets tävlingsbidrag. Personligen skulle jag inte ha något emot ännu sämre melodier, om bara artisterna vågade bjuda lite mer på sig själva och kanske ställa till med lite mer av en scenshow. I lördags var det bara Velvet som bjöd på lite extra, med sin gigantiska prinsesskjol. Hennes låt var dock som alla andras – lite småpruttigt halvljummen, sådär.

Anledningen till att jag och många med mig kollar på Melodifestivalen är för att det är vinterns stora tv-händelse och något man kan umgås till samt prata om med andra efteråt. I tv-världen kallas dessa program, som samlar stora delar av det svenska folket, för lägereldar. Och i Melodifestivalens fall är det en träffande beskrivning, med tanke på hur underhållande en lägereld inte är.

När musiken och framträdandena inte håller måttet, så är det viktigt att det finns något annat som underlättar för oss som lider. Det är där programledaren kommer in i bilden. När man leder Melodifestivalen så är det viktigt att man inte blir en del av hela spektaklet och börjar ta tävlingen på allvar. Programledaren måste vara lite som en avdramatiserande läkare, inför en stundande operation, eller som en cynisk konfirmationsledare, som ironiserar bibelstudierna. Som Kristian Luuk.

I lördags hittade Petra Mede rätt för första gången. Till att börja med var hon supersnygg i sin klänning och med sin nya, lättare frisyr. Men framför allt hade hon en uppriktig kontakt med tv-publiken istället för att begrava blicken i sina manuskort. Det var som skillnaden på natt och dag, jämfört med tidigare sändningar. Heja Petra! Nu önskar jag bara att den som skriver Petras skämt kunde höja nivån några snäpp. Att likna de frackklädda gossarna i E.M.D. vid Triple and Touch, det var roligt. Alla andra skämt var precis lika proppmätta och blasé som musiken.

Sökes: Tro, hopp och kärlek

Jag vet inte om det beror på att Petra Mede har så ont som kvällsblaskorna hävdar eller om det är den kollektiva mobbningen, på snudd till folkrörelse, som gör att Melodifestivalens nya programledare ser ut att vara både plågad och jagad på en och samma gång.

Hur det än ligger till, så tvingas jag tyvärr att sälla mig till dem som tycker att komikerns insats ter sig blek i jämförelse med till exempel Kristian Luuks och Lena Philipssons tidigare bedrifter.

Inte hjälper det heller att manus verkar vara skrivet av någon klåpare, som tror att man kan vara både vass och oförarglig på samma gång. Det har till och med Peter Flack hajat och inte ens då är han rolig.

Jag har svårt att tro att Petra Mede verkligen litar på sina repliker. Jag har svårt att förstå varför hon inte bara slänger manuskorten all världens väg och börjar bjuda på sig själv. För vem bryr sig om lite kaos om där finns hjärtlighet istället?

Speciellt smärtsamt blev det när Petra Mede, på order av sitt manuskort, gjorde sig lustig över det gamla proggförsöket till alternativ melodifestival. Arkivbilder visade när Sillstryparn spelade sin "Doing the omoralisk schlagerfestival" och deras budskap har väl aldrig varit tydligare än nu.

Den en gång så förhatliga Melodifestivalen har vunnit slaget om folksjälen och år 2009 sitter halva svenska folket och glor när en programledare, som önskar hon vore någon annanstans, presenterar melodier som ingen annars hade lyssnat på av fri vilja, framförda av artister som handplockats för att bidra publicitet snarare än kvalitet. Somliga deltagare, som hårdrocksstereotypkopian H.E.A.T., har till och med öppet medgett att de inte vill vara med. I lördags gick de till final, tillsammans med Måns Zelmerlöv.

Personligen skiter jag i de eviga diskussionerna kring vad som är äkta och vad som är plast i vår kära populärkultur. Låt var och en uttrycka sig på sitt sätt. Låt alla som vill nöja sig med ihålig underhållning göra det. Det finns ingen finkultur eller fulkultur och det finns inget att moralisera över i folks tycke och smak.

Men det finns goda anledningar att fråga sig varför artister och komiker och en massa andra människor ställer upp på något som de inte tror på. Är det för pengarna eller kanske för den ack så värdefulla publiciteten? I så fall kan vi fortfarande snacka omoralisk schlagerfestival.

En röst är ingen röst

Melodifestivalen har ändrat sina regler i år. Först ska svenska folket rösta med sina telefoner och mitt under pågående omröstning, så plockas tre bidrag bort. Omröstningen fortsätter ett tag till och sedan plockas ytterligare et bidrag bort. Därefter nollställs alla räkneverk och de fyra kvarvarande bidragen möts, två och två, i dueller. Tittarna förväntas naturligtvis rösta på nytt. De två vinnande bidragen skickas sedan direkt till Globen och de andra två skickas till Andra chansen. Där får de senare i vår ännu en chans att fiska telefonröster.

Det är inget konstigt i det här. Tvärtom så följer Melodifestivalen bara med i den utveckling som först har slagit rot i de otaliga utslagstävlingarna på TV4. Jag vet inte hur mycket pengar de här telefonomröstningarna genererar, men antingen är det inte tillräckligt för att en enda omröstning per program räcker till eller så är pengarna så lättplockade och värmer så gott i skattkistan att inte ens Public service-bolaget SVT anser sig ha råd att avstå.

Givetvis står det tv-produktionerna fritt att orkestrera hur många omröstningar som helst. Det är vi tittare som sätter gränsen för hur djupt vi är beredda att engagera oss. Då pratar jag inte om känslomässigt engagemang, utan om hur stor del av telefonräkningen vi är beredda att lägga för att vår röst ska räknas.

Just det, hur stor påverkan du vill ha på Melodifestivalens utgång beror nämligen på hur pass många gånger du hinner rösta. I förlängningen kan man säga att ju större plånbok du har, desto tyngre väger din röst, nu även inom Public service.

SVT vill naturligtvis inte framstå som giriga. Vem vill det? En stor del av pengarna från telefonomröstningen går enligt uppgift till välgörande ändamål. Med ett så behjärtansvärt motiv förstår jag inte varför man har satt ett pis på varje röst. Istället borde väl var och en få bestämma hur mycket man vill donera till den goda saken. I slutänden kan man ju skicka vidare de artister som fick in mest pengar istället för att göra som idag. Men det vore kanske för magstarkt. Då klingar den skendemokratiska modellen mycker bättre.

Och så gör den sig ju så bra i tv…

Sida 3 av 41234
  • Senaste inläggen

  • Kategorier

  • Bloggare

    Powered by Authors Widget
  • Bloggtoppen.se
RSS

Senaste från Expressen

TV-nyheter från Expressen:

Se sport live på webben

Se din favoritsport direkt på C SPORTS

Senaste från Weird Science

Blogg: Fjärrkontrollen

the_diff: 549
 
Annons
Annons
Annons
the_diff: 549