Svensk morgon-tv brukar av hävd vara en mysputtrig anrättning där vitt skilda ämnen som cancer, boksläpp, nyfödda flodhästar, matlagning och Usama bin Ladens frånfälle behandlas med ungefär samma halvdåsiga approach.

Man ser dessutom ingen större skillnad mellan SVT:s och TV4:s versioner. Det är inga som helst problem att zappa mellan de båda och glömma bort i vilken kanal man befinner sig. Det spelar liksom ingen roll.

Just därför är det uppfriskande när människor som Thorsten Flinck, och han är tämligen ensam om den här egenskapen, kan komma in ibland och sticka ut från den sedvanliga jämntjocka trivselgeggan.

Dessutom är det skönt att se att Anders Kraft är så erfaren och avslappnad i sin roll att han mest verkar tycka att det är kul. Jag tror att ett flertal av hans kollegor skulle känna en viss stress av att ha en tickande bomb som Thorsten i direktsändning.

Alla vi som redan saknar GW:s förtjusande närvaro i rutan fick ett glädjande besked i säsongens sista Veckans brott igår – han kommer tillbaka redan i sommar i en serie program där han går igenom kalla mordfall. Hurra för det!

Veckans brott återkommer sedan i SVT till hösten.

Eva Longoria har hetsat upp tv-tittare världen över efter att ha valt en ganska minimal outfit när hon hälsade på hos David Letterman i veckan.

Ja, så är det. Nu har jag meddelat det. Sett till att ni kan ta del av detta fantastiska som har hänt i tv-världen. Tidigare var det Anna Thunman Sköld som tog hand om såna här nyheter. Så att jag kunde slippa. Men nu har jag gjort det. Nu kan jag ta helg med gott samvete.

“Nipslip” – vilket fruktansvärt ord. Och så fruktansvärt att det har blivit ett känt begrepp. Säg “nipslip” och alla förstår vad du menar. Det borde inte vara så. Det är något som är allvarligt fel med världen.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Carl XVI Gustaf – vår svenske kung, eller konung som entusiasterna gärna vill kalla honom, är en mycket märklig människa.

Här skojar han till det om drottning Silvias hälsa. Hans posse skrattar givetvis. Det måste de nog göra för att inte få sparken. Johan T Lindwall skrattar inte alls, men hans min är helt obetalbar!

Själv blir jag mest förvirrad, men passar på att tacka konungen för konungens makalösa förmåga att sprida ofrivilliga guldkorn omkring sig.

Click here to view the embedded video.

Ursäkta den osmakliga rubriken, men är det konstigt att man blir cynisk?

I en hangar står ett JAS 39 Gripen på spegelblankt golv. Rent, kyligt, oklanderligt. Obefläckat.

Ljuset av en avlägsen strålkastare spelar över noskonen och glittrar längs med antennen. Strålkastarna tänds och ur mörkret rullar bestyckningsvagnar lastade med missiler.

Närbilder på Taurus-raketer och Sidewinders, stridspiloter som går i vatten, ljud av jetmotorer och kommradiotjatter, sedan bär det av. Två Jas-plan startar i bredd. Fyra Jasplan flyger i formation. Det flygs kors och tvärs över vinterlandskap. Det svängs och det rollas.

Swosch! En Gripen skickar iväg en raket som träffar rakt på målet, en bandvagn ute på tundran. Swisch, pang, bom – i nästa attack är det en jagare eller kanske en kustkorvett som får smaka på missilerna. Inklippta explosioner står för effekterna. Sedan en vacker tagning på en Gripen som liksom svävar strax ovanför vattenytan. En kvinnoröst sjunger. “Free, free to fly!”

Om du ska köpa ett jaktplan, så har du kommit rätt. För några ynka miljarder kan du bli stolt ägare till ett stycke svenskt stål, svensk teknologi, svensk design – Jas 39 Gripen kan bli “the wings of your nation”.

Men det finns ett problem. Gripen har aldrig prövats i strid. Explosionerna du såg var inklippta, dubbelexponerade. Inte kan den svenska försvarsmakten spränga ett av sina slagskepp i luften bara för att staten behöver snygga bilder till sin försäljningsvideo.

Som en räddande ängel landar FN-resolutionen om att “alla medel är tillåtna” för att stoppa den libyska militärens angrepp på sin egen befolkning.  Aftonbladet och Expressen rullar ut stora uppslag där man listar stridsfordon och vapentyper, i Rapport benämner man plötsligt flygplan vid deras modeller och i tidningen Metro kan vi läsa om vilken ovärderlig marknadsföring det hade varit för Gripen att delta i operationerna över Nordafrika. Stora affärer väntar i Brasilien, Indien och Schweiz, och det svenska planet behöver bevisa sin stridsduglighet i skarpt läge för att bli tillräckligt konkurrenskraftigt på en marknad med franska Rafale-plan och amerikanska F18.

På det stora hela är det en orättvis marknad. Både Mig och F14 fick en rejäl skjuts på 80-talet med Hollywood-succén Top Gun. Och vem kan glömma svärmarna av B-2 Stealth Bombers som bombade skiten ur Saddam Husseins och Slobodan Milosevics luftvärn, kraftverk, motorvägar, palats, sommarstugor och utedass? I direktsänd TV! På en marknad för krigsmaskiner var det rena rama reklamkampanjen.

Svenska plan har på sin höjd dykt upp i tv-spel som Ace Combat, eller vid sedvanliga flyguppvisningar och överflygningar på till exempel prinsessbröllop och vattenfestivaler,  med varierande framgångar. Och om F14 Tomcat är synonymt med Tom Cruises “I feel the need, the need for speed” så är Jas 39 Gripen för evigt förknippad med Torbjörn Neros “Jävlar, jävlar, jävlar, jävlar!”.

För att Gripen överhuvudtaget ska ha en chans, så är det nu eller aldrig som gäller. Norge har redan skickat plan och danska piloter har utfört uppdrag över Libyen. Frankrike skickade sina Dassault Rafale en masse redan innan beslutet att anfalla hade fattats. Att Libyens luftrum börjar likna ett getingbo spelar tydligen ingen roll. In med Gripen bara. Ett krig skulle göra susen för CV:t. För att inte tala om vilken otrolig efterfrågan på krigsmateriel man skulle kunna bomba fram i det framtida Libyen. Nu gäller det att skjuta sönder så mycket som möjligt, nollställa marknaden. Sikta på amerikansktillverkade jaktplan!

USA lämnar snart över till Nato, vilket passar utmärkt då svenska piloter har tränat med atlantpakten och de nya Gripen-modellerna har byggts om för att kunna tankas i luften av Natos flygande bränsledepåer. Någonstans sitter en PR-agent och hoppas, hoppas, hoppas att Sarkozy och grabbarna har lämnat kvar någonting att bomba, kanske ett libyskt fartyg i en skum hamn eller några khakifärgade bandvagnar, gärna i solnedgång, uppradade på en dammig ökenväg, med sådant där rödgult ljus som vibrerar. Det skulle göra sig jäkligt bra i kontrast mot de krispigt vinterblå flygbilderna på nästa års vapenmässa.

Click here to view the embedded video.

Säga vad man vill om den märklige Karl Pilkington, men hans hjärna fungerar verkligen på ett helt annat sätt än hos “vanliga” människor. Här är hans tankar kring välgörenhet angående årets insamling för Comic Relief i England.

Ricky Gervais och Stephen Merchant verkar ha ett outtömligt humorförråd att ösa ur.

Har du inte redan sett den kan jag rekommendera det här helt geniala bidraget till Comic Relief 2007.

Nu har han ringt och pratat med Howard Stern också. Sin vana trogen är Howard mer intresserad av att diskutera Charlies sexliv med sina inneboende “gudinnor” än han är av det pågående kriget mellan Charlie och CBS/Chuck Lorre.

Mycket underhållande givetvis. Allra roligast blir det när Howard Stern hävdar att Charlie tidigare haft en plan på att bygga ett stort porrhus där han har två versioner av alla tänkbara kvinnor, och Charlie svarar “when did I come up with this? Which crackrun was this?”.

Del 1 är här ovan, del 2 och 3 nedanför.

Click here to view the embedded video.

Det har väl inte undgått någon att datorn Watson har utmanat forna stormästare i amerikanska Jeopardy den här veckan? Föga förvånande vann maskin över människa, och när robotar tar över Världen i framtiden så lär Watson föräras med en plats i Hall of fame, tillsammans med Deep Blue och den fiktiva HAL.

Resultaten från Watsons prövningar och stordåd ska användas för att göra datorsystem bättre på att analysera vilken information som är relevant för att svara på en fråga inom till exempel sjukvården och det är ju onekligen ett fint och hedervärt syfte.

Men den dag tre datorer tävlar mot varandra i Jeopardy, så kommer jag att stänga av teven för gott.

Det hettade till lite vid riksdagens utfrågning igår. Carl Bildt ställdes mot väggen av såväl oppositionen som av TV4:s Anders Pihlblad. Utrikesministern hanterade situationen som en sann Jedi-krigare.

Är det någon som förstår vad Carl Bildt menar?

Click here to view the embedded video.

Hela USA, och även stora delar av den övriga världen, har gått helt bananer över lille Max Page (makalöst lik Luke Skywalker för övrigt) som spelar mini-Darth Vader i Volkswagens enormt uppmärksammade reklamfilm som sändes under Super Bowl.

Solskenshistorien blir inte mindre hjärteknipande när man nu fått veta att vår senaste sexårige superstjärna dessutom föddes med hjärtfel och har en pacemaker inopererad.

Men det bästa hade nog varit om lille Max hade stannat bakom den där masken. Det är ofta inte bra för barn att bli superstjärnor. Nu väntar jag bara på att han ska bli några år äldre, fullständigt odräglig av alla ass-kissers som omger honom och ge sig på de tunga drogerna i sällskap med ett gäng avdankade strippor.

Må kraften vara med dig, mini-Darth.

Till alla er som redan nu börjat hamra in indignerade kommentarer: Jag hoppas givetvis inte att det blir så.  Självklart inte. Jag konstaterar bara att barnstjärnors karriärer tyvärr brukar vara ganska förutsägbara.