Någonting har hänt.
Jag hamnade i diskussion med fästmön i går kväll om det lönsamma i att göra filmer som innehåller spekulativt våld. Egentligen handlade samtalet om att jag ville se bröderna Coens No country for old men, medan hon prompt vägrar att utsätta sig själv för ännu en film eller tv-serie med meningslöst våld, sexuella övergrepp eller utdragna mord. Hon har känt så här ända sedan Lars von Triers avskalade film Dogville gick upp på biograferna, för vad som känns som en herrans massa år sedan. Men det är först nu min fästmö sätter ner foten: "det får vara slut på våldsamheterna!"
Som av en händelse skriver DN:s kulturskribent Georg Cederskog i dagens tidning om sin avsmak för No country for old men och resonerar vidare på exakt samma sätt som det lät hemma hos mig igår. Det är nästan så man kan tro att Georg spenderat söndagkvällen i min trappuppgång, med örat mot brevinkastet.
Den nya tidens vindar fortsätter att fläkta genom en artikel i dagens Aftonbladet. Kristina Edblom rapporterar om nya fynd i fallet med den mördade svenskan i Paris. I slutet av artikeln väljer reportern att lyfta fram en annorlunda detalj: på den misstänkte mördarens dator sitter en dekal som hyllar den mordlystne Keyser Söze från filmen De misstänkta.
Georg Cederskog jämför de "glamorösa" mordplatsutredningarna i tv-serier som CSI med fall från verkligheten, som så gott som aldrig är lika underhållande, "kittlande" eller rena som i fiktionens värld.
I verkligheten tar det inte en hel scenlängd för ett liv att släckas. I verkligheten finns inga koreograferade mord och i väldigt få fall utövas våld som en kamp mellan två jämbördiga slagskämpar. Fallen med Riccardo, moppegänget i Rödeby, Arboga-tyskan och Engla visar att verkligheten är smutsig, orättvis och innehåller inget underhållningsvärde alls. Det räcker med en illa riktad spark, ett olyckligt fall eller en sjuk människas impuls och det finns varken tid för skrik eller eftertanke.
Jag förstår om vårt gamla vanliga utbud av filmer och tv-serier plötsligt ger en unken smak i munnen. Nyhetssändningarna brukade handla om det politiska spelet eller om aktiekurser. Nu fylls de, precis som våra underhållningsprogram, med ond, bråd död. Jag förstår vidare om människor är trötta och utleda på att höra och se mer av det meningslösa våldet just nu.
Men jag anar också hur lätt det är att dra ett likhetstecken mellan det grafiska, spekulativa våldet inom populärkulturen å ena sidan och den upplevda våldsökningen i vår direkta omgivning å andra sidan. Georg Cederskog tar som exempel upp Gudfadern (1972), Taxi driver (1976), Scarface (1983) och Sopranos (1999-2007). Aftonbladet nämner De misstänkta från 1995. Inte direkt rykande färska kulturyttringar, enligt min mening.
Jag hoppas att vi inte är på väg in i en ny debatt angående videovåldet, med krav på regleringar och förbud. Om det krävs förändringar så bör de ske i den riktiga världen. Välj en romantisk komedi nästa gång du går på bio. För mycket våld på tv? Byt kanal till något glättigt som Så ska det låta eller Körslaget istället – två program som, trots sina miljoner tittare varje vecka, knappast får bära skulden för att folk brister ut i spontan sång på gator och torg och stör friden för alla oss, skötsamma medborgare som ligger hemma och försöker blunda oss till sömns.
