Click here to view the embedded video.

Ursäkta den osmakliga rubriken, men är det konstigt att man blir cynisk?

I en hangar står ett JAS 39 Gripen på spegelblankt golv. Rent, kyligt, oklanderligt. Obefläckat.

Ljuset av en avlägsen strålkastare spelar över noskonen och glittrar längs med antennen. Strålkastarna tänds och ur mörkret rullar bestyckningsvagnar lastade med missiler.

Närbilder på Taurus-raketer och Sidewinders, stridspiloter som går i vatten, ljud av jetmotorer och kommradiotjatter, sedan bär det av. Två Jas-plan startar i bredd. Fyra Jasplan flyger i formation. Det flygs kors och tvärs över vinterlandskap. Det svängs och det rollas.

Swosch! En Gripen skickar iväg en raket som träffar rakt på målet, en bandvagn ute på tundran. Swisch, pang, bom – i nästa attack är det en jagare eller kanske en kustkorvett som får smaka på missilerna. Inklippta explosioner står för effekterna. Sedan en vacker tagning på en Gripen som liksom svävar strax ovanför vattenytan. En kvinnoröst sjunger. “Free, free to fly!”

Om du ska köpa ett jaktplan, så har du kommit rätt. För några ynka miljarder kan du bli stolt ägare till ett stycke svenskt stål, svensk teknologi, svensk design – Jas 39 Gripen kan bli “the wings of your nation”.

Men det finns ett problem. Gripen har aldrig prövats i strid. Explosionerna du såg var inklippta, dubbelexponerade. Inte kan den svenska försvarsmakten spränga ett av sina slagskepp i luften bara för att staten behöver snygga bilder till sin försäljningsvideo.

Som en räddande ängel landar FN-resolutionen om att “alla medel är tillåtna” för att stoppa den libyska militärens angrepp på sin egen befolkning.  Aftonbladet och Expressen rullar ut stora uppslag där man listar stridsfordon och vapentyper, i Rapport benämner man plötsligt flygplan vid deras modeller och i tidningen Metro kan vi läsa om vilken ovärderlig marknadsföring det hade varit för Gripen att delta i operationerna över Nordafrika. Stora affärer väntar i Brasilien, Indien och Schweiz, och det svenska planet behöver bevisa sin stridsduglighet i skarpt läge för att bli tillräckligt konkurrenskraftigt på en marknad med franska Rafale-plan och amerikanska F18.

På det stora hela är det en orättvis marknad. Både Mig och F14 fick en rejäl skjuts på 80-talet med Hollywood-succén Top Gun. Och vem kan glömma svärmarna av B-2 Stealth Bombers som bombade skiten ur Saddam Husseins och Slobodan Milosevics luftvärn, kraftverk, motorvägar, palats, sommarstugor och utedass? I direktsänd TV! På en marknad för krigsmaskiner var det rena rama reklamkampanjen.

Svenska plan har på sin höjd dykt upp i tv-spel som Ace Combat, eller vid sedvanliga flyguppvisningar och överflygningar på till exempel prinsessbröllop och vattenfestivaler,  med varierande framgångar. Och om F14 Tomcat är synonymt med Tom Cruises “I feel the need, the need for speed” så är Jas 39 Gripen för evigt förknippad med Torbjörn Neros “Jävlar, jävlar, jävlar, jävlar!”.

För att Gripen överhuvudtaget ska ha en chans, så är det nu eller aldrig som gäller. Norge har redan skickat plan och danska piloter har utfört uppdrag över Libyen. Frankrike skickade sina Dassault Rafale en masse redan innan beslutet att anfalla hade fattats. Att Libyens luftrum börjar likna ett getingbo spelar tydligen ingen roll. In med Gripen bara. Ett krig skulle göra susen för CV:t. För att inte tala om vilken otrolig efterfrågan på krigsmateriel man skulle kunna bomba fram i det framtida Libyen. Nu gäller det att skjuta sönder så mycket som möjligt, nollställa marknaden. Sikta på amerikansktillverkade jaktplan!

USA lämnar snart över till Nato, vilket passar utmärkt då svenska piloter har tränat med atlantpakten och de nya Gripen-modellerna har byggts om för att kunna tankas i luften av Natos flygande bränsledepåer. Någonstans sitter en PR-agent och hoppas, hoppas, hoppas att Sarkozy och grabbarna har lämnat kvar någonting att bomba, kanske ett libyskt fartyg i en skum hamn eller några khakifärgade bandvagnar, gärna i solnedgång, uppradade på en dammig ökenväg, med sådant där rödgult ljus som vibrerar. Det skulle göra sig jäkligt bra i kontrast mot de krispigt vinterblå flygbilderna på nästa års vapenmässa.

Jag undrar om jag någonsin har varit så peppad inför ett svenskt tv-program som jag är inför premiären av Pluras kök ikväll? Jag är uppspelt som Anna Thunman Sköld inför en realityshow med transsexuella bågskyttar.

GW styckmördar en and och sjunger country! Ojojoj, det här blir fantastiskt.

Dagens klipp med den oefterhärmlige Charlie Sheen måste ju bli det här från Funnyordie.com där han är i samspråk med Muammar/Mohammar/Moammar Khadaffi/Gadaffi/Qadhdafi eller vad han nu heter den där märklige mannen som styr Libyen.

Sen kan du fortsätta med den är där Charlie Sheen tolkar Khadaffi/Gadaffi/Qadhdafis uttalanden. Mycket rolig även den.

Och varför inte fortsätta med den här?

Sen kan du avsluta med det här testet för att se vem som sa vad – Khadaffi/Gadaffi/Qadhdafi eller Charlie Sheen.

Click here to view the embedded video.

Det har väl inte undgått någon att datorn Watson har utmanat forna stormästare i amerikanska Jeopardy den här veckan? Föga förvånande vann maskin över människa, och när robotar tar över Världen i framtiden så lär Watson föräras med en plats i Hall of fame, tillsammans med Deep Blue och den fiktiva HAL.

Resultaten från Watsons prövningar och stordåd ska användas för att göra datorsystem bättre på att analysera vilken information som är relevant för att svara på en fråga inom till exempel sjukvården och det är ju onekligen ett fint och hedervärt syfte.

Men den dag tre datorer tävlar mot varandra i Jeopardy, så kommer jag att stänga av teven för gott.

Dagens absolut största tv-händelse verkar vara att Anders Kraft i direktsändning i Nyhetsmorgon blev biten inte bara av en mjölksnok utan även av en geckoödla som blev sugen på programledarblod.

Djuren hade givetvis levererats till studion av Skansens Jonas Wahlström som presenterade dem som “lämpliga husdjur”.

Desto roligare blev det av att Anders strax innan snokens lömska attack självsäkert och manligt försäkrade för sin mycket ormrädda kollega Jenny Östergren att “det är lugnt, Jenny”.

Famous last words, som man säger.

Det är för övrigt inte första gången Anders Kraft attackeras av djur i Nyhetsmorgon, kolla här när han blir biten av en surikatunge (ca 4:20 in i klippet):

Oscar Linnros i sin studio. FOTO: SVT

Om du har en knapp halvtimme över nån gång, och det har du ju ärligt talat, vill jag rekommendera Dom kallar oss artister med Oskar Linnros som sändes igår kväll.

Intressant inte bara för att Linnros verkar vara både musikaliskt och intellektuellt begåvad, utan också för att han hade den goda smaken att framhålla Prince’s Sign o’the times från 1987 som världens kanske bästa skiva. Jag själv skulle kanske inte säga att den är bäst någonsin men definitivt bland topp 20 i alla fall.

En annan rolig detalj var att Linnros erkände han att han laddat hem sin egen musik illegalt. Bara en sån sak.

Ni kan se programmet i SVT Play här.

En fråga bara (eller två snarare): Varför kan inte supermoderna SVT Play lägga till en inbäddningsfunktion till sina hela program? Vad är problemet? Jag är säker på att det finns ett och jag vill veta vad det är.

Såg ni senaste avsnittet av Veckans brott där den totalt omutliga knarkhunden Bea hittade en bit hasch i fickan på Leif GW Persson?

Mycket roligt, och för en gångs skull var till och med GW nästan mållös. Om jag förstår saken rätt var det någon i redaktionen som skojat med krimonologiprofessorn som skamset konstaterade att han hade “föredragit att ha blivit biten i armen än att en springer spaniel sitter och tittar anklagande på mig.”

Han bedyrade dessutom sin oskuld och konstaterade att “det var många år sen” han hade hasch i fickan. Vad det än ska betyda får man väl anta att ett eventuellt brott är preskriberat vid det här laget.

Kiefer vinkar och är glad. Foto: Shizuo Kambayashi/Scanpix

Jag vet inte om ni har noterat det, men det har jag – sen Anna Thunman Sköld lämnade det här skeppet vi kallar TVplaneten har det bara blivit blogginlägg om gubbar. Författade av mig. Och här kommer ett till!

Keifer Sutherland, eller Jack Bauer som vi känner honom som, har en ny actionserie på gång. Men bara på nätet. Han och John Hurt av alla människor slår sina påsar ihop i nya The Confession – en serie på tio 5-minutersavsnitt där Kiefer spelar en yrkesmördare och Hurt är prästen som han biktar sig för.

The Confession börjar sändas i mars på sajten hulu.com.

Nu vet jag inte om en webbaserad serie var det Kiefer drömde om när 24 lades ner, men han hävdar själv att han är mycket upphetsad över projektet:

“Den här erfarenheten med The Confession har tagit allt jag har lärt mig under de senaste 25 åren, från hur man berättar en historia till skådespeleri, och utmanade mig på ett sätt som ingen annan upplevelse har gjort” kvittrar han glatt till Hollywood reporter.

Det roligaste med det här klippet är att Grotesco har döpt sin parodi på svensk buskis till Brännvin & fitta.

Själva sketchen skulle kunna vara tagen ur vilken Stefan & Krister-föreställning som helst. Men “Brännvin & fitta” är en helt genialisk titel.

Roligaste tv-programmet just nu (ärligt talat har det faktiskt legat ute i flera månader men jag har precis upptäckt det) hittar man på nätet och sajten Funnyordie där Zach Galifianakis håller i den bisarra talkshowen Between two ferns (Mellan två ormbunkar) där han gör enormt märkliga intervjuer med diverse kändisar som Conan O’Brien, Jon Hamm och Charlize Theron.

Förutom att han förolämpar alla grovt frågar han bland annat Jon Hamm om han nånsin funderat på att byta namn till “Jon Sausage”, om Bruce Willis favoritbarn är Ashton och konstaterar att han har större penis än Natalie Portmans hund.

Kolla alla, det finns 11 stycken för tillfället.

Tack till min kära fd kollega Anna Thunman Sköld för årets utan tvekan bästa tv-tips hittills.