Det kom ju ett pressmeddelande förra veckan. Att Carina Berg ska flytta in hos känt folk. Under några dagar ska hon sen hänga på dom i allt de företar sig. Och när de tittar bort ska hon rota i deras badrumsskåp, haha!

Hon ska bland annat "våldsgästa" Martin Stenmarck, Arne Weise (brr) och Börje Salming.

Min fantasi gick ju genast igång på alla cylindrar. Tänk om man fick välja helt fritt!

Här är mina toppval. Tog bara svenska eftersom Carina gör detsamma.

1. Carolina Gynning
Damn, vad jag vill bo med den här galna skånskan! Fast det är tur att det bara är under en tidsbegränsad period, för hon verkar ha energi för flera ton personer och jag är rätt bekväm av mig.

2. Carola
Vad jag har hört av folk som umgåtts med henne är hon helt annorlunda bortom pressbilden av henne. Det är den sidan jag skulle vilja utforska under några dagars samboliv med jäntan och sonen Amadeus.

3. Ebba von Sydow
Jag blir galet stressad av att läsa hennes
. Det är så mycket som ska hinnas med hela tiden. Resor, arbete, gym, restaurangbesök, vimmel, tv-program…puh! Att hon inte blivit stress-sjuk är ett under! Men jag vill gärna testbo med henne några dagar och se hur hon gör det.

4. Katrin & Alex Schulman
Är deras hemliv så skruvat som de vill få det att vara i sina bloggar (Alex har ju börjat blogga igen för
) Eller sitter de bara knattrande vid varsin laptop på kvällarna? Vill veta!

5. Jocke Berg
Han är så hemlighetsfull och icke-leende, sångaren i Kent. Men hur ser hans liv ut? Nog skrattar han hela vägen till banken? Och har han personlig tränare? Det har jag hört. Jag vill veta mer!

Er tur!

De senaste åren har realitygenren till stor del tillhört avdankade halvdana "rockstjärnor". En efter en har vi sett dem paradera förbi i diverse lökiga tv-produktioner – Vanilla Ice, Bret Michaels (Rock of Love kommer i vår på TV400), MC Hammer, Flavor Flav, Gene Simmons och nu senast Snoop Dogg. Herregud, de flesta av dem var ju inte ens intressanta när karriären stod på topp.

Bland de första ut på banan var Ozzy Osbourne, men han var som roligast på 70- och 80-talet när han söp och knarkade som ingen annan, och sniffade myror och drack sin egen urin. Nu är han bara en gammal skakig alkad familjefarbror som inte lockar till rubriker om han inte voltar med sin fyrhjuliga motorcykel på de egna ägorna i England. Intetsägande, at best.

Jag vet inte om någon frågat men det finns en man som skulle vara perfekt för den här typen av format – Axl Rose. Ingen annan har rockat lika hårt i cykelbrallor och bandana och få, om någon, har varit knäppare eller mer karismatisk sen han försvann från scenen. Om han inte startade kravaller under konserter eller hotade misshandla grannarna kunde han, som Slash nyligen berättade hos Letterman, kasta sig ur en bil som kör i 50 km i timmen bara för att han fått lite skit för att ha sovit i Slashs mormors soffa.

Numera är musikkarriären långt ifrån vad den en gång var, men galenskaperna fortsätter som aldrig förr. Sommaren 2006 var han i Sverige och passade på att bita en hotellvakt i benet, någon månad innan var han nära att hamna i slagsmål med Tommy Hilfiger av alla människor. Andra personer som råkat i onåd hos Axl genom åren är bland andra Kurt Cobain, Vince Neil, Scott Weiland och Jon Bon Jovi. För att inte tala om allt som hänt med de forna bandkollegorna i Guns N’Roses.

Under den senaste turnén kallade han sitt förband Eagles of Death Metal för "Pigeons of Shit Metal" på scenen, och annonserade att de fått sparken. Det är ju stor humor! Och de där flätorna han lagt sig till med, Jesus Christ!

Sen mitten av 90-talet har han jobbat på sin platta Chinese Democracy som alltid är "bara några månader från release". Kostnaderna beräknas vara uppe i långt över 100 miljoner kronor, och än så länge har inte mycket hänt. Frågan är om det nånsin kommer att göra det.

Axl är en härlig korsning mellan Charles Manson och Howard Hughes, och det skulle vara ohyggligt spännande att få en inblick i vad han egentligen sysslar med där i sitt mansion i Malibu. Jag tror inte att det kommer att bli nåt, men fy fan vad jag skulle titta.

************

För övrigt har jag noterat att Janne Scherman sedan nån vecka springer omkring här i TV4-huset i blodröda gympaskor. Otroligt stylish!

Den undersnälle betotheototheo aka Bo aka kanalchef för TV4 Guld gav mig första säsongen av tv-serien Fame härförleden.

Grejen är att jag har den inpräntat i hjärnbarken redan. Snarare tatuerad. Med andra ord minns jag den som om jag sett den i går och inte – låt mig tänka – för ungefär 25 år sen (gulp!).

Därför har jag bestämt mig för att ge bort den. För en liten motprestation såklart. Passa på att vinna den här nurå, för säsong två börjar nämligen i TV4 Guld fredagen den 7 mars.

Jag blev lite inspirerad av TV3-underhållningen Singing Bee så här är bitar ur refrängen till Fame-titelspåret:
Fame
I’m gonna live forever
I’m gonna learn how to fly
High
I feel it coming together
People will see me and —

Vilket ord fattas?

UPPDATERAT 14/2: Tävlingen är avslutad. Tack för era svar.

Årets första deltävling i Melodifestivalen dominerades av ett gäng snyftare.

Suzzie Tapper är förmodligen väldigt tapper som orkade stå inför en miljonpublik och sjunga om mirakel. Suzzie var första snyftare att tala ut i kvällstidningarna om sin Parkinson. Ett gripande människoöde och säkert behjärtansvärt att sätta fokus på en relativt okänd sjukdom. Suzzie gick vidare till Andra chansen.

Näste man till offentlig rakning hette Christer Sjögren. Det var första gången som vikingen uppträdde i Melodifestivalen och han var favorittippad redan innan han tackat ja till spektaklet. Men skam den som inte tar till alla knep i boken.

Någon vecka innan tävlingen gick Christer Sjögren ut i kvällstidningarna och berättade om hur han segat ner i motionsspåret av en hjärtinfarkt, för bara en månad sedan.
Christer trodde naturligtvis att det var kört, att allt var förlorat, men överlevde turligt nog och kunde framföra sin låt I love Europe i samma Vegas-Sliskiga stil som han levererar dansbandsdängor. Snyft, snyft. Christer Sjögren gick direkt till finalen i Globen.

Lilla energiknippet Amy Diamond har naturligtvis inte hunnit dra på sig några sjukdomar av rang. Men som 15-åring kan livet vara svårt nog ändå. Två dagar innan festen i Göteborg var det så Amys tur att beklaga sig i både Bladet och Getingen.

Eller egentligen kommenterade hon bara det faktum att SVT glömt att lämna in arbetstillstånd för sin unga talang. Amy Diamond kunde missa hela kalaset. Ve och fasa! I lördags sjöng Amy Thank You och log med sin stora framtandsglugg mot det svenska folket – stor nog att vara med i Melodifestivalen, stor nog att gå direkt till Globen.

Sist men inte minst – töntiga E-type och The Poodles gick till Andra chansen. Utan att fläka ut sina sjukdomar och åldersrelaterade problem i medierna.

Jag står för snyftandet.

Läste Klas Lindbergs tv-krönika i Aftonbladets idag där han undrar precis samma sak som jag frågat mig själv ganska länge nu – hur kan 30 Rock vara så jävla populär? Jag började nästan tro att jag var ensam att undra över det tills nu. Alla människor man pratar med tycker att den är så fantastisk och så rolig och så smart, Emmy-statyetterna haglar och bla bla bla. Obegripligt.

Själv såg jag nästan hela första säsongen i ett försök att fatta hypen, men var till sist tvungen att konstatera att den är precis lika tråkig, tillrättalagd och slätstruken som andra rent groteskt hyllade “komedipärlor” som Alla älskar Raymond och 2 1/2 män. Båda med huvudrollsinnehavare som blivit tv-komediernas bäst betalda – träbockarna Ray Romano och Charlie Sheen.

Det finns dock en skillnad mellan 30 Rock och dem – jag tycker verkligen att Alec Baldwin är lysande i sin roll, men det ursäktar inte på något som helst sätt de omotiverade superlativen.

Se istället: Entourage, Curb your enthusiasm, Californication

För övrigt blir jag alldeles till mig av upphetsning över nyheten att

När det gäller dokusåpor där kärlek ska hittas är jag all for att få uppföljningsprogram, ja, jag närmast kräver det!

Men när det kommer till jäkligt bra serier som jag följt från början till slut är jag inte lika säker.

Jag är till exempel inte särskilt sugen på att se en Vänner-återförening. Tror inte det blir bra. Den varade länge nog som det var. Jag var också skeptisk när jag hörde att Sex and the City skulle bli film, tyckte att serien slutade precis så som man ville att den skulle göra. Men nu har jag ändå blivit lite pepp. Bilderna från inspelningen bådar gott.

Och så nurå. Det dimper ner ett späckat pdf-dokument i min inbox från SVT med en massa seriestarter. Däribland startdatum för Big Love (16 april) och femte och sista säsongen för The Wire (4 april).

Men det som verkligen fick min motor att spinna var meddelandet att Livet kan börja (This Life) har fått en uppföljare titulerad Livet kan börja +10, alltså tio år senare. Och trots att jag egentligen är emot hela grejen så jublar jag. Tänk att äntligen få se vad som hänt med Egg, Milly, Miles, Anna och Warren!

Nu måste jag bara hitta tid att kolla in
så jag känner mig up to date lördagen den 15 mars klockan 22.00 när 90-minuters specialen sänds.

Tjoho!

UPPDATERING 8 FEB KL 14.18:
Signaturen "tv-junkien" upplyser mig om att Kanal 9 börjar sända Livet kan börja den 9 mars klockan 18.10. Så jäkla fett!

Först kom kärlekskranka bönder i TV4, sedan kärlekskranka singelmorsor i TV3 och nu är det Kanal 5:s tur att ge sig in i cirkusen med kärlekskranka norrlänningar.

Och jag ÄLSKAR det!!

Har ni sett trailern i femman där de presenterar sig så smått? Hur gulliga verkar de inte vara, Anders, 29; Per Arne, 40 och minstingen Jonas, 26?

Sistnämnde är min favorit. Han har ju dessutom en engelsk setter, och setterägare står högt i gunst hos mig. Och så säger han på sin
att han gillar servera sina tjejer frukost på sängen…aaah. Vilken sötnos!

Gå genast in på Kanal 5:s
för Frusna män söker kärleken där du kan frossa i information och bildspel på grabbarna. Och är du singel närmast kräver jag att du söker till programmet!

Premiär blir det längre fram i vår.

I går kväll hade jag egentligen tänkt att fortsätta kolla på den andra säsongen av The Wire på dvd, men av någon anledning hamnade jag istället framför träningslandskampen i fotboll mellan Sverige och Turkiet.

En tränings- eller "vänskapslandskamp" är precis vad det låter som, träning och vänskap, och innehåller per definition varken nerv eller spänning för tittaren dvs de ingredienser som gör bra sportsändningar helt oslagbara som tv-underhållning.

Efter bara några minuter fann jag mig själv funderandes på helt andra saker. Som varför den väldigt tunnhårige Kennedy Bakirciouglu inte rakar av sig håret så han ser lika stenhård ut som Daniel Majstorovic. Eller att Andreas Isakssons ögon uttrycker panik så fort han är bild. Eller att strålkastarna gjorde så att spelarna hade fyra skuggor var, det såg ut som om stora kryss sprang omkring på planen.

I brist på rent idrottslig spänning kan man också lyssna ordentligt på vad kommentatorerna egentligen säger. Jag gillar verkligen treans sköna radarpar Henrik Strömblad och Glenn Hysén, de kör alla de där härliga klyschorna vi lärt oss att älska. Vid nåt tillfälle frågade Strömblad kollega Hysén om Sebastian Larssons bästa kvaliteter som fotbollsspelare. Efter att ha inlett med det obligatoriska "Näääsatt…" drog sen Hysén samtliga förmågor en fotbollsspelare kan tänkas ha, inklusive "jobbar stenhårt i spelet utan boll" och "stark i kroppen", och några som man knappt har hört talas om. Larsson är med andra ord komplett både som spelare och som människa, och det är därmed helt obegripligt att han inte har en ordinarie plats i laget.

Jag såg bara, väldigt halvhjärtat, första halvlek och fem minuter in på andra. Sen hade orken tagit slut. Jag som trodde att jag var en riktigt inbiten sportfåne tvingades kapitulera och erkänna att träningslandskamper bara är för den allra innersta kretsen som har förmåga att se tjusningen i en avslagen landskamp där inget står på spel förutom att få en plats i laget.

Som tur var låg The Wire-boxen där och väntade på mig. McNulty och grabbarna fick mig att piggna till igen.