Läser man om Idol 2008 i tidningarna eller ser programmet märker man att det just nu är högsta mode att spy sin galla över den gamla juryn, och reservationslöst hylla den nya.

Swartling, Breitholtz och Tomita var uppenbarligen ett gäng lallande idioter vars enda talang bestod i att vara elaka mobbare, och Bagge x 2 och Carlsson ligger bakom precis allt bra som spelats på radion världen över de senaste 10 åren. Äntligen en jury som kan musik! De vet vad som gäller, tamejfan!

Men ett namn som ständigt droppas när man ska banka in i svenskarna precis hur musikaliskt begåvad och genialisk den nya Idol-juryn är… är Celine Dion.

"Lyssna nu, kids. Anders Bagge har jobbat med Celine Dion!"

"Andreas Carlsson har skrivit låtar till ingen mindre än Celine Dion!"

Har jag missat nåt? När blev Celine Dion ett namn att förknippa med bra musik? I min värld är Celine Dion raka motsatsen. Själva antitesen. Den goda musiksmakens Antikrist.

Man skulle lika gärna kunna säga att man tycker att David Hasselhoffs version av Hooked on a feeling är en jädra klämmig låt, eller att Magnus Ugglas Kung för en dag är en odödlig klassiker. Vilken musikkännare med någon som helst självaktning skulle ens komma på tanken att nämna namnet Celine Dion?

Förutom i Idol då. Där är omdömet "Senast jag fick såna rysningar när nån sjöng var när jag satt vid ett piano i Las Vegas med Celine Dion" positivt. Själv förväntar jag mig fortsättningen "och sen rusade jag ut och kaskadkräktes, för så jävla illa låter du också! Ut härifrån, din sopa! Du blir aldrig nån Idol! Nästa!"

Zlatan svarade för fantastisk tv-underhållning i Champions League igår kväll och en sak blir mer och mer uppenbar – han är för bra för Sverige i nuläget. En av de stora anledningarna till att han ofta inte kommer till sin rätt i det svenska landslaget är att lagkompisarna inte håller samma svindlande höga standard.

Lika mycket som många av oss fascineras av Zlatan och älskar att skriva hans namn i rubrikerna, lika gärna passar magsura svenskar på att hacka på honom så fort han inte levererar i världsklass i landslaget.

Zlatan må vara en superstjärna i sin egen rätt men fotboll är trots allt ett lagspel och även de allra största är beroende av att spelarna runt omkring kommer med nåt vettigt att jobba med, eller kan göra nåt bra av det som levereras till dem. Det händer alltför sällan i det svenska fotbollslandslaget som det ser ut idag.

Det är anledningen till att bevittnandet av en svensk fotbollslandskamp är som att sega sig igenom Alla älskar Raymond. Totalt befriat från nytänkande och briljans. Champions League med Zlatan i form är rena rama Sopranos.

Jag är heligt förbannad.

Jag lade ut massor av pund för att få hem Supernatural, säsong 1-3, i en härlig box direkt från the UK.

Den kom, den var vacker och tittandet kunde påbörjas. Skiva ett avverkades, skiva två också i snabb takt. Skiva tre likaså.

Så kommer jag till skiva fyra. Och där är det tvärstopp. Gnissel i maskineriet. Ett obehagligt ljud för alla dvd-vänner. Det där upprepande surret som gör att man förstår att näru, den här gubben går inte.

Jag tar ut skivan, tittar på den. Gnider den mot byxbenet ifall nån sorts osynlig smuts har gjort den ledsen. Men nej. Den vägrar samarbeta.

*insert valfria svordomar*

Vad som händer nu är att jag måste skicka tillbaks alltihop och knövla med postkontor och returlappar. Och det värsta är så klart att jag tvingas vänta i evigheter på fortsättningen för Sam och Dean. Det är så frustrerande, aaarrggh!

*************

Och på tal om frustrerande ting. Vad hände, DN:s tv-sidor? Har ni helt tappat huvudena? I dessa dagar av digitaliserad tv som ger folket tillgång till ett större utbud än någonsin av tv-kanaler så väljer ni att gå TILLBAKA till de "fem stora"?

Så ni tror inte att folk vill veta vad som händer i TV6, TV4 Plus och Kanal 9? Eller någon av de andra så kallade nischkanalerna?

Och ni satsar på en grad så liten att jag behöver glasögon för att se vad står i tablåerna – vad tror ni pensionärerna säger om det då?

Usch, jag är djupt besviken. Tur att vi på TVplaneten finns i alla fall

NHL:s säsongspremiär är inte långt borta och av någon outgrundlig anledning spelas den allra första matchen för året i – Globen i Stockholm.

Den 4:e oktober är det dags för det historiska mötet mellan Ottawa Senators och Pittsburgh Penguins. Med superstjärnor som Daniel Alfredsson och Sidney Crosby. Men matchbiljetterna sålde slut lika snabbt som en fredagsbilaga med Linda Rosing på omslaget, och jag har inte tillgång till Canal Plus som äger NHL-rättigheterna i Sverige.

Men läget är trots allt inte helt hopplöst. Idag kom den ljuva nyheten att matchen sänds även på TV4 Sport! Äntligen något att glädjas åt mitt i det grå och djupt deprimerande tillstånd vi kallar höst. TV4 Sport är en tv-kanal jag faktiskt har och som substitut till att se matchen live i Globen är det… ja, bättre än inget alls.

Jag fattar bara inte hur jag som jobbar mitt i supercoola media-Sverige har lyckats undgå att lägga vantarna på ett gäng vip-biljetter. Ska det behöva vara så här?

Vissa saker gläds man mer åt än andra.
Som att Kanal 9 ska köra ett Mad Men-maraton i oktober så att vi som lyckats missa serien kan få komma in i matchen inför säsong två.

Jag såg de tre första avsnitten när Mad Men gick senast men var inte så jätteupphetsad. Fast eftersom alla andra verkar vara det är jag beredd att ge det en chans till. (Det lönade sig när jag gjorde detsamma med Terminator: The Sarah Connor Chronicles. Den växte och blev skitbra!)

Hålltider för Mad Men-maratonet:

Lördag 11 oktober
13.10 Mad Men avsnitt 1
14.10 Mad Men avsnitt 2
15.05 Mad Men avsnitt 3
16.00 Mad Men avsnitt 4
16.55 Mad Men avsnitt 5
17.55 Mad Men avsnitt 6

Söndag 12 oktober
12.30 Mad Men avsnitt 7
13.25 Mad Men avsnitt 8
14.20 Mad Men avsnitt 9
15.15 Mad Men avsnitt 10
16.10 Mad Men avnsitt 11
17.05 Mad Men avsnitt 12
18.05 Mad Men avsnitt 13

Vill du veta mer om sjukt hyllade och Emmy-nominerade Mad Men – kolla HÄR!

TV6-kvällen bjöd verkligen på både höjdpunkter och lågvattenmärken. Hål i väggen är ett lekprogram där kändisar i tajta silverdräkter åker ner i en pool. Ja, det var lika rafflande som det låter.

Jan-Olov Andersson i Aftonbladet och hans barn (8 och 9 år) tycker att konceptet är helfestligt. Att barnen gillade det har jag full förståelse för, och Jan-Olov gav 4 plus till Se upp för dårarna så ingenting han tycker förvånar mig längre.

Om det finns nån rättvisa i världen kommer Hål i väggen inom kort grävas ner i samma djupa tv-grav där titlar som Glöm inte tandborsten, Förlåt mig, Rena natta, Skrotslaget och Bingo Royale redan vilar.

Japan-temat för kvällen (Hål i väggen är, föga förvånande, ett japanskt tv-format) höll i sig med Schyffert-experimentet Stor i Japan som motsvarade mina högt ställda förväntningar. Precis som min kollega Anna Thunman Sköld redan konstaterat var det väldigt roligt, inte så lite bisarrt och konstant underhållande. Jag kommer med största intresse följa mina nya hjältar Sebastian och Jens fortsatta öden och äventyr i Tokyo.

************

I kväll rekommenderar jag att ni kollar in komikerna Magnus Betnér och Clive Owen-kopian Martin Soneby när de ståuppar i en metodistkyrka i Göteborg i premiäravsnittet av I ditt ansikte på Kanal5. Premissen för programmet är att de ska framträda på ställen där publiken kan antas vara något fientligt inställd till både komikern och de ämnen man skämtar om. Lite av en ståuppares värsta mardröm helt enkelt, och all heder åt dem för att de ens vågar försöka.

Som uppvärmning tvingas en oförberedd Betnér dra en humorföreställning via högtalarsystemet på X2000 ner till västkusten, och allra roligast är inslaget där Soneby på producenten Bobo Krulls order som en besatt ordvitsar sig igenom en taxiresa med en av Göteborgs "goa" taxiförare. Det måste vara en framtida tv-klassiker.

Söndagen gick helt i Henrik Schyfferts tecken.
Först såg jag honom susa förbi på sin vespa/EU-moppe (dåligt på sånt här) i höjd med Bromma utanför Stockholm.

Sen åkte jag hem och kunde glo på honom i först Hål i väggen och därefter som evil mastermind i Stor i Japan (som jag touretteaktigt uttalar japan, som i personen, vilket INTE är bra). Bägge programmen hade premiär i TV6 i går.

Förstnämnda program var roligare i teorin än i praktiken. Det var kul att se kändisar i tajta silverdräkter (ja, Linda Rosing såg precis som hon själv sa på sin blogg väldigt bra ut i sin dräkt) och det var humor när de inte kunde komma på positionerna de skulle stå i för att ta sig genom hålet i väggen.

Men efter ett par plumsar i poolen var min koncentration som bortblåst och jag började syssla med annat i stället (Make me a supermodel Australia ).

Men Stor i Japan (åh, nu sa jag det fel i huvudet igen!)! Vilken succé! Vilka underbara grabbar de är, Jens och Sebastian! Jag skulle kunna sätta utropstecken efter varje mening i det här stycket!

Henrik Schyffert skickade iväg de två (tills nu mest kända för sitt TV4-matlagningsprogram Superklasse) till Japan med uppdraget att de på en månad ska bli kända, vilket innebär att de ska lyckas med en rad olika saker, som att få tio fans, synas i tidningar och tv och så vidare.

I premiäravsnittet fick de bland annat uppträda på en ståuppkväll (män i blöjor, say no more…) och springa några kilometer för Afrika – fast i Japan. Just det här med springandet blev pricken över i:t för mig.

Asgarvet som Jens lade upp när stackars Sebastian som sprang första varvet insåg att de skulle springa även UTANFÖR arenan och ingen visste HUR långt ("Va fan, är det ett jävla maraton?") var så obetalbart underbart och skadeglatt.

Jag reagerade på exakt samma sätt i tv-soffan. Skrattade högt och skadeglatt. Och blev i det ögonblicket – precis som Mel i Flight of the Conchords – Jens och Sebastians number-one fan.
Seriöst. Jag älskar er. ´

Tack, Schyffert, för att du såg till att genomföra det här.

************

Dagens citat: "Jag har lagt märke till att ni har ett mer bekvämt förhållande till era kroppar. Jag har sett Olle Sarri naken fler gånger än jag ens vill tänka på."

Luke "Dylan" Perry i en intervju med tidningen Metro.

Hahahahaha.

En del kvinnor här i världen skulle nog gjort bäst i att inte skaffa barn. Eller så kanske man inte får säga. Men vad jag menar är att med tanke på hur en del kändismammor beter sig så undrar jag hur det är ställt i huvudena på dom.

Som när Britney Spears mamma Lynne Spears nu skrivit en skandalbok om sin redan utsatta dotter. Där hon bland annat glatt trumpetar ut att Brittan minsann hade sex redan som fjortis. Trots att hon spelade oskuldsrollen utåt sett.
Åh, tack, mamma Spears för den!

Eller som när Jennifer Anistons mommy dearest, Nancy, skrev en snaskig bok om sin kända – men också känt privata – dotter: From Mother and Daughter to Friends: A Memoir. Den föll i så dålig jord att Jennifer inte talade med modern igen förrän efter hon skilt sig från Brad.
Det tog nio år.

Eller varför inte ta Demi Moore? Hennes mamma Virginia fick Demi som 18-åring och blev inte nominerad till årets mor något år. Istället tog hon varje tillfälle i akt för att stjäla lite av sin dotters rampljus. Sålde kläder, saker och historier till pressen bland annat.

Och när en gravid Demi var naken på omslaget till Vanity Fair gjorde mamsen ett liknande omslag och vek ut sig i porrtidningen High Society.

Lägg till detta droger, hemlöshet och bipolär sjukdom så fattar du hur kul Demi haft det med sin mor. Men efter att ha brutit kontakten i sju år försonades de strax innan Virginia dog i en hjärntumör 1998.

Det senaste exemplet på dåligt moderskap heter Connie Meester. Hon är mamma till Gossip Girl-stjärnan Leighton Meester som spelar överklasstjejen Blair i serien.

Connie lyckades med bravaden att föda sin dotter i ett fängelse i Texas. Eller nåja, hon fick vara i ett utslussningshem under tiden hon födde men fick sedan återvända till fängelset efter tre månader. Lilla Leighton fick tillbringa sitt första år hos släktingar medan morsan satt inne för droglangning. Något som dessutom verkade gå i släkten då hennes farfar, faster och pappa också fängslades på samma grunder.

Nu ska mamma Connie ge ut sina memoarer. Den ska handla om Leighton men också om moderns egna små "bekymmer". Det positiva i historien är väl att Connie faktiskt lyckas ta sig bort från drogproblemen och blivit mäklare på äldre dar.

Men ändå – är det verkligen nödvändigt att rida på sin dotters framgångar för att…ja, vadå? Tjäna pengar? Bli berömda själva?

Vilket av skälen det än må vara så är det fel skäl. Man ska fan aldrig profitera på sitt barn.

För att parafrasera Polar Music Prize-vinnarna Pink Floyd: Hey! Mothers! Leave them kids alone!