Det här är inlägget jag inte ville skriva. Jag läste om det på Kärleksbloggen för ett par veckor sen och mådde dåligt över det jag såg.
Och jag vägrade att blogga om det då.

Fast sen började folk tipsa mig om det från när och fjärran. Och i går fick jag till och med ett mejl från min kollega Maria på jobbet med rubriken: NI MÅSTE BLOGGA OM DET HÄR.
Suck.
Jaja. Okej då. Men det tar ont. För Jonas i dejtingsåpan Frusna män söker kärlek (som gick i Kanal 5 i våras) var min obestridde favorit. Och så går han och gör så här. Åååååh.

Vad han gjort är alltså att lansera en egen hemsida (inget fel i det) där han låter dig tillbringa en helg i hans sällskap uppe i Gällivare (stora fel i det). Inte gratis om du nu trodde det.

Det ryktades att det skulle kosta 15 lax att vara där en helg, men det dementerar Jonas i ett av sina blogginlägg. Men som sagt, kostar gör det ju.

Nej, jag skämtar inte. Men jag hoppades in i det längsta att Jonas gjorde det. Sån tur hade jag inte. Varför bjuder han ut sig så här?

Gå in och begråt min forne favorit Jonas HÄR!

Det finns alltför mycket att göra sig lustig över på sajten, som säkert var välmenad, för att jag ska orka ta tag i det här. Men ett par smakprov mäktar jag med:

* Som att sajten heter Mannen, myten och kärleken.
* Som att han beskriver sig som "lite djup och känslig och samtidigt en social person".
* Som att hans manager kallas Betsy den heta.

Varför Jonas, varför?

Rafflande nöjesnyheter just in!

Jennie Garth från Beverly Hills 90210XHKLSY%## avslöjar att hon spenderade "sex månader i helvetet" nyligen när först hennes dotter fick en mystisk sjukdom och sen hennes far dog.

Fokus i artikeln hamnar självklart på – hennes utseende!

"there was a six-month period in my life where i didn’t think about my looks or my weight or my body or anything" konstaterar Garth sorgset. Hon som varit så lycklig strax innan när hon blivit smal och fin tack vare sin medverkan i Dancing with the stars.

Hur det gick med dottern? Ehh vi ska se, jo det nämns sist i artikeln här att hon är på bättringsvägen igen.

I går kväll kastade jag mig över de två första avsnitten av HBO:s flerfaldigt Emmy-nominerade miniserie John Adams som handlar om USA:s första 50 år som självständigt land. För de som inte redan visste det, och jag ska gladeligen erkänna att jag fram till igår var en av er, var John Adams en av "the founding fathers of America" dvs. en av dem som såg till att de amerikanska kolonierna blev The United States of America.

Serien i stort är fantastiskt välgjord och proffsig och lyxig och påkostad och välspelad, men det blir lite segt med alla peruker och allvarliga miner och högtravande tal om frihet, oberoende, rättvisa and what have you.

Tyngst på pluskontot, förutom att man får lära sig en del som man inte hade någon större koll på, är den imponerande rollistan med giganter som David Morse (som George Washington), Tom Wilkinson (som Benjamin Franklin) och Laura Linney (som Abigail Adams).

Överglänser alla sina kollegor gör dock, som vanligt, Paul Giamatti i titelrollen. Ingen kan vara sur och tvär och butter som han. Minns bara tidigare insatser i filmer som Private Parts ("Pig Vomit" var konstant rasande), American Splendor (Harvey Pekar är ingen tunna med skratt direkt) och Sideways (inte många glada leenden från Miles mellan vinklunkarna), och även John Adams är härligt förbannad och frustande varje gång han far ut i tirader mot de grymma engelsmännen och andra meningsmotståndare.

Paul Giamatti är en pärla fullt i klass med Phillip Seymour Hoffman, som han har flera saker gemensamt med. Förutom att de båda är födda 1967 och har gedigen teatererfarenhet, är ingen av dem direkt tvålfager (ett underbart ord!) och de utklassar båda sina motspelare i film efter film. Alla känner igen dem men har ofta svårt att minnas deras namn, och ingen av dem skulle förmodligen gå vidare från en första audition om man skulle leta morgondagens stjärnor i ett Idol för skådisar.

Nu väntar jag bara på att få se dem göra något tillsammans. Det kan bli hur stort som helst.

Jag trodde jag var trött på Idol. Ändå bänkade jag mig i går och såg premiärprogrammet som visade delar av Stockholmsauditionen.

Till skillnad från exempelvis läsarna på expressen.se så gillar jag Peter Jihde som programledare. Förstår inte vad folk stör sig på. Han har – i mitt tycke – en perfekt avvägning mellan ironi och medkänsla. Ändå får han bara en ynklig geting i betyg av Expressen-läsarna.
Obegripligt.

Nya juryn får bättre betyg, bland annat av Aftonbladets läsare och jag kan bara hålla med. Underbart med friskt blod, nya ansikten och nya ögon att se på de hugade Idol-aspiranterna med.

Sen kanske man kommer att tröttna i längden på före detta makarna Laila och Anders Bagges eviga gnabbande men än så länge är det bara charmigt.

Och TACK för att de har valt tre personer som faktiskt känns berättigade att sitta där. Förra juryn hade väl egentligen bara Peter Swartling som hade något renommé att tala om.

När det kommer till de som provade lyckan i går var det väl rätt fesljummet. Den som stod ut mest var ju Da Buzz-indiskan. Galet kul när Anders börjar beatboxa i bakgrunden!

Och det lär komma fler minnesvärda deltagare allt eftersom. Det roliga är att nu är jag ta mej sjutton lika pepp som för ett par år sen. Wohoo!

Alec Baldwin har alltid varit en mycket pålitlig skådis, och frågan är om han inte är bättre än någonsin i komedisuccén 30 Rock som sänts i TV4 Plus. Vad jag inte fattar är hur han klarar av att göra ett så lysande jobb i en krävande tv-roll med tanke på hur det står till privat.

Alec Baldwin och Kim Basinger skilde sig 2002 efter att ha separerat redan 2000, och har sedan dess utkämpat ett nästan overkligt långdraget, bittert och väldigt medialt krig om numera tolvåriga dottern Ireland. Baldwin och Basinger får Charlie Sheen och Denise Richards att verka kloka, sansade och kompromissvilliga.

Häromdagen kom ytterligare ett mejl i nöjeskorgen med rapporter om det senaste. Nyheter om Baldwin/Basinger dyker upp nån gång i månaden ungefär, och det är aldrig nåt som för utvecklingen framåt.

Basinger brukar kalla Baldwin "instabil och aggressiv". Han svarar med att anklaga henne för att vara psykiskt sjuk och för att försöka vända deras dotter emot honom. Han vann inga stilpoäng när han förra året skrek åt Ireland att hon var en "oförskämd och tanklös liten gris" på ett världsberömt telefonsvararmeddelande som läckte ut på nätet.

För en utomstående framstår båda två som direkt olämpliga att ta hand om barn, och hela fallet känns som ett enormt slöseri med tid, resurser och energi för samtliga inblandade. Förmodligen kommer det inte vara över innan Ireland blir myndig och kan bestämma att hon vill bo på egen hand med föräldrarna på behörigt avstånd. I USA blir man väl myndig runt 20 års ålder, så case closed ca 2015 alltså.

******************

And now for something completely different: Nu har jag avverkat samtliga tre säsonger av Deadwood under semestern. Utan tvekan en av de bästa tv-serierna någonsin, den är till och med ännu bättre andra gången man ser den. Men vad ska jag nu titta på? Några tips, någon?

Jag vet inte om det undgått någon att skådespelaren David Duchovny som spelar översexuelle Hank Moody i TV4-serien Californication har lagt in sig på klinik för att komma till rätta med sitt…eh…sexmissbruk (när verkligheten överträffar dikten, någon?).

Snuskpellen är ju gift sedan 11 år med skådespelerskan Tea Leoni (de har två ungar ihop också, stackars barn). Och i går när jag satt och slötittade på Frasier i Kanal 9 fick jag plötsligt se Tea. Hon spelade flickvän till Ted Danson som gjorde ett gästspel som sin gamla Skål-karaktär (ja, Frasier är ju en spinoff på Skål) Sam Malone.

Min första tanke var att jag undrade hur hon mådde nu efter att det blivit offentligt med Duchovnys sexande. Så först fattade jag inte vad hennes rollfigur hade för sig. Men sen gick det upp en talgdank.

Hon spelade sexmissbrukare…how’s that för ironi?

Jag har just insett att jag inte längre "bara" kan se på tv. Det kryper i hela kroppen om det endast är jag och min tv-apparat.

Nervöst börjar jag bita på naglarna, jag som inte gör sånt. Jag kliar mig på benen, hittar konstiga prickar på armarna och tänker på hur stora låren kan se ut när man ligger som en strandad val i soffan.

Nä, för att kunna slappna av och se på tv måste jag ha min laptop i knät, alltid redo att imdb:a eller googla eller mejla. Eller spela nätbingo. *rodnar*

Då först kan jag koncentrera mig på det som sänds.

Och har jag inte datorn i knät så läser jag tidningar. Eller äter middag. Eller tränar (bara två gånger i veckan). Det funkar alldeles utmärkt att sitta på en pilatesboll och se på tv. Man känner sig duktig också. Fast då bör det vara light-underhållning i stil med Pussycat Dolls eller Gränsbevakare Australien. Ni fattar.

Men tiden då jag bara rakt upp och ned såg på tv är förbi.

Vad gör DU? Kan du sitta där, nöjd, med fingrarna knäppta över magen och bara njuta (undrar jag lite smått avundsjuk)? Eller är du mer lik mig?

Som en kollega sa på jobbet: Borde inte Buffy locka folk till kyrkan med tanke på vigvattnet och dess effekt på vampyrer?

Men tydligen inte. Enligt en studie kallad Women and Religion in the West, publicerad av sociologen Kristin Aune, doktor vid Derbys universitet i Storbritannien går ungefär 50 000 kvinnor ur kyrkan årligen. Och detta mycket tack vare tv-serien Buffy och vampyrerna.

För i Buffy håller både Tara och Willow på med naturreligionen Wicca. Och den i sin tur fokuserar mycket på kvinnlig kraft och makt. Detta gör givetvis att unga kvinnor dras till den, säger doktor Aune i sin rapport.

Och det har resulterat i att kvinnor över hela västvärlden överger kyrkan. Holy smoke!

Wicca kan du läsa mer om HÄR.

Artikeln om Buffy-effekten fanns på New York Post hemsida.

**********

Ni som gillar Project Runway MÅSTE förresten kolla in den HÄR spoofen! Helt underbar – och både Heidi Klum och Tim Gunn är perfekt kopierade, eller hur?

**********

En sista sak: HBO-serien Tell Me You Love Me. Var det verkligen nödvändigt med alla explicita sexscener? Jag tyckte om serien i övrigt men låt mig säga som så här: det är inget jag NÅGONSIN tänker se med mina föräldrar.

Åååh, aaaah, gggggaaaahh. Varför, varför, varför har Heidi Montag så dåliga rådgivare (läs pojkvännen Spencer Pratt)?

Varför låter hon honom klä upp henne i Barbie-workout-kläder och lurar i henne att hon kan sjunga?

Och varför kan inte såna som jag (och typ resten av bloggvärlden) låta bli att skriva om det?

Nej, för jag måste dela med mig av spektaklet.
HÄR är videon till senaste låtkadavret Overdosin!

*rys*

På tal om The Hills. Såg ni Perez Hiltons blogg om Hillsarnas löner? Lauren Conrad tjänar hisnande 75 000 dollar per avsnitt, vilket ger vid hand nästan 500 000 svenska kronor.

I och för sig har människan knappt något privatliv så hon förtjänar nog att få ekonomisk kompensation. Men jag kan inte låta bli att gnissla tänder över att vedervärdiga Lo får 65 000 kronor per avsnitt. Jag håller med Perez om att hon borde få BETALA för att få vara med

*********

Slutligen måste jag ju hurra för den amerikanska tv-kanalen ABC som låter min härlige Nathan Fillion få gå loss i en egen serie där han spelar författare som löser mord. Han har ju gått helt till spillo i Desperate Housewives, därför känns det super att han nu får skina desto mer.

Även – i mitt tycke – heta Alyssa Milano från Förhäxad får en ny serie, en sitcom om att vara singelmamma. Me like.

HÄR kan du läsa mer om ABC:s fem nya tv-serier.