Kiefer vinkar och är glad. Foto: Shizuo Kambayashi/Scanpix

Jag vet inte om ni har noterat det, men det har jag – sen Anna Thunman Sköld lämnade det här skeppet vi kallar TVplaneten har det bara blivit blogginlägg om gubbar. Författade av mig. Och här kommer ett till!

Keifer Sutherland, eller Jack Bauer som vi känner honom som, har en ny actionserie på gång. Men bara på nätet. Han och John Hurt av alla människor slår sina påsar ihop i nya The Confession – en serie på tio 5-minutersavsnitt där Kiefer spelar en yrkesmördare och Hurt är prästen som han biktar sig för.

The Confession börjar sändas i mars på sajten hulu.com.

Nu vet jag inte om en webbaserad serie var det Kiefer drömde om när 24 lades ner, men han hävdar själv att han är mycket upphetsad över projektet:

“Den här erfarenheten med The Confession har tagit allt jag har lärt mig under de senaste 25 åren, från hur man berättar en historia till skådespeleri, och utmanade mig på ett sätt som ingen annan upplevelse har gjort” kvittrar han glatt till Hollywood reporter.

Årets serie: Boardwalk Empire (Canal+, kommer till SVT senare)
HBO-serien med Martin Scorsese i kulisserna levde upp till hajpen. Steve Buscemi gör sitt livs roll som “gudfadern” Nucky Thompson i förbudstidens Atlanta. Men mannen vi verkligen ska tacka är Terence Winter, som ligger bakom serien. Han har också satt sitt bomärke på en rad Sopranos-avsnitt så han vet vad han gör. Tack, Terence, för årets bästa drama! 

Årets ungdomsserie: The Vampire Diaries (TV6)
Det är galet hur fast jag är i den här serien! I varje avsnitt lyckas det hända något som gör det helt omöjligt att inte vilja se nästa… och nästa… och nästa. Även om TVD bygger på en boksvit står tv-serien på egna ben och har gått från en lite trevande inledning till att bli mitt totala tv-måste. Sen att det vimlar av ursnygga människor i serien gör inte heller ont.

Årets svenska serie: Solsidan (TV4)
Förra årets bästa svenska serie hette Blomstertid och gick i TV4. En tragikomisk fejkdokumentär som sen såldes till amerikanska ABC där den fick en kortlivad amerikansk version. Årets bästa svenska serie heter Solsidan och går (i repris just nu) i TV4. En tragikomisk skildring av vuxenliv och karriärsstress i flott villaområde som sålts till amerikanska ABC. Vi får se hur det går. I Sverige sänds i alla fall den emotsedda andra säsongen med start söndagen den 16 januari i TV4. Klockan 20:00. 

Årets tv-personlighet: Carina Berg i Berg flyttar in i TV4. Hon får kändisar att öppna sig för henne så att det verkar som de glömmer bort kamerorna. Hon känns så genuin och cool och en som man vill hänga med. Plus att hon har skön humor. Älskar henne!

Årets dokusåpa: Work of Art (ej sänd i svensk tv)
Sarah Jessica Parker stod som exekutiv producent för denna oväntade succé för tv-kanalen Bravo. 14 strävande konstnärer fick chansen att tävla om pengar och att få ställa ut sina verk på Brooklyn Museum. Det som gjorde WoA till extra bra tv – utöver allmänt coola uppdrag – var att det uppstod konflikter i stort sett hela tiden. De flesta med urbilden av den lidande konstnären i centrum: Den unge Miles. Det blir en säsong 2.

Årets reseprogram: An Idiot Abroad/En idiot på resa (SVT)
Som jag tjatat om denna fantastiska serie med Karl Pilkington. Han är den motvillige resenären som på Ricky Gervais och Stephen Merchants uppdrag ger sig iväg ut i jakten på världens sju underverk. Givetvis låter herrar Gervais och Merchant inte honom bara uppsöka underverken utan tvingar honom också till en rad kringaktiviteter. Som både tittarna och särskilt Ricky älskar. Åh, Rickys evil skratt. Gläds nu, för SVT1 börjar visa serien den 20 januari, klockan 22:45.

Årets miniserie 1: Sherlock (SVT)
BBC:s moderniserade Sherlock Holmes-serie är inköpt av SVT och ska preliminärt börja visas den 30 januari, klockan 21:00 i SVT1. Den ska ni inte missa för allt smör i Småland. Läs varför här.

Årets miniserie 2: Pillars of the Earth/Svärdet och spiran (TV3)
Ken Folletts mastodontroman om katedralsbyggande och rävspel på 1100-talet har blivit en riktigt sevärd tv-serie där särskilt Ian McShane som karriärsgalen prälle stjäl varenda scen han är med i. Den kommer att sändas i fyra långfilmslånga avsnitt i TV3 med start onsdagen den 5 januari kl. 21:00.  

Årets ”hej då och tack för kaffet” 1: Lost 
Efter sju långa år fick jag äntligen svaret på alla mina frågor! Nej. Det fick jag inte. Jag satt som en fågelholk efter Jack slutit ögonen och serien. Men om jag fattat saken rätt var ön ett limbo och alla var redan döda. Eller?

Årets “hej då och tack för kaffet” 2: 24
Jag har fortfarande säsong 8 kvar att se, den är beställd på dvd, så jag kan inte uttala mig om sista säsongen. Men helt rätt att sluta innan serien blivit helt urvattnad. De första tre säsongerna, nej, säg fyra, satt jag som klistrad och kunde inte förstå hur man kunde få till så många vändningar och intriger i en och samma omgång. Jag ville döpa min son till Jack Bauer Thunman. Så fast var jag. De senaste åren not so much. Absolut att jag måste se dom, men jag har tappat stinget.

Årets “hej då och tack för kaffet” 3: The Hills
Men äntligen tog eländet slut. Det som från början kändes äkta mellan allt det scriptade kändes i slutet som en lika stor fejk som Heidi Montags kropp. Och Kristin Cavallari kunde inte fylla tomrummet efter Lauren Conrad. Nä, good riddance. Jag är ändå glad för att jag såg både Laguna Beach och The Hills. Om blickar kunde tala…

Årets bottennapp: Allt nytt och egenproducerat som TV3 försökte sätta i tablån, som inte innehöll Hollywoodfruar eller singelmorsor. Fantastiska nöjen, någon? 
Årets andra reseserie: The Trip, vansinnigt vanebildande humorserie i regi av Michael Winterbottom, där komikerna Steve Coogan och Rob Brydon spelar versioner av sig själva på matturné i norra England.
Årets lågvattenmärke: Kungarna av Tylösand i Kanal 5. Jag känner mig smutsig bara av att skriva namnet.
Årets mest underskattade serie: Breaking Bad. Igen. Trots att Bryan Cranston vinner typ alla priser han nomineras för får inte serien den uppskattning den förtjänar! Grr!
Årets äntligen!: Katey Sagal blev välförtjänt nominerad till en Golden Globe för sitt porträtt av mc-matriark. Revansch för att hon och serien Sons of Anarchy inte fick en enda nominering på Emmygalan. Skandal!
Årets citat 1: “The alright wall of China”, Karl Pilkington tycker inte att Kinas berömda mur förtjänar epitetet “The great wall of China”.
Årets citat 2: “Jag andas fashion”, då 11-åriga Chloé Schutermans yttrande fick hela internetvärlden att storkna. Fast det riktiga citet löd egentligen: “Jag har mode i mitt DNA. Varje gång jag är i mammas affär andas jag in fashion”. Andemeningen är dock densamma. Nu har hon egen modeblogg på Chic.se.
Årets tv-död: Phil Harris, älskad kapten på krabbskutan Cornelia Marie i work-reality-serien Dödlig fångst, fick en stroke som ledde till hans död i februari. Kamerorna rullade under hela tiden och vi fick se hans hädangång i tv. Starka bilder och så synd på en oerhört karismatisk karl. Vila i frid, kapten Harris, du var min favorit! 
Årets tv-bröllop: Daniels och Victorias, så klart. Till och med jag, som inte har något till övers för kungligheter, klämde fram en tår när de unga tu stod där och var så uppenbart kära. Och Victoria var vackrare än jag någonsin sett henne!
Årets sämsta nedläggning: Terriers. Jag blir tokig på att det inte ges någon tid för eftertanke för nya serier längre. Terriers hade en olycklig titel, folk i USA trodde det handlade om hundar när det i själva verket var en grymt välgjord dramaserie om två smått dekiga privatdeckare. En dålig titel räckte för att serien skulle choppas bort. Buuu!
Årets miss: Jag såg två avsnitt av The Wire-skaparens nya serie Trème och gav sen upp. Men jag känner att jag borde ge den ett försök till. Den lades ju åtminstone inte ned…
Årets började bra men…: The Walking Dead. Första avsnittet av zombieserien var episkt. Men sen gick det bara långsamt utför. Fortfarande bättre än det mesta annat som visas i tv men… jag hade större förväntningar. Serieböckerna är däremot heeeelt galet bra. Köp och läs!
Årets guilty pleasure-serie 1: Ensam mamma söker i TV3. Jag började kolla bara för att jag tyckte hon rockabilly-morsan verkade cool. Sen fastnade jag. Så jobbigt. Så illa. Och ingen fann kärleken i alla fall. Suck.
Årets guilty pleasure-serie 2: Pretty Little Liars. Jag tror den är inköpt av Viasat, men är hur som helst inte visad i Sverige än. Ungdomsserie om ett gäng tjejer, varav en är död men verkar hemsöka dom från andra sidan graven. Många hemligheter och lite lesboflört och en märklig fulsnygg kille. Helt fast.
Årets webb-tv: Rebecca & Fiona på svt.se. Kaxiga sköna brudar som tar för sig och blir älskade och hatade för det. Snyggaste klippningen också av allt jag sett i år.  
Årets Stjärnorna på slottet: Så mycket bättre i TV4 visade sig vara en oväntad pärla i tablån. Alla blev hej och du med Petter och September gjorde hans Mikrofonkåt till en sexig ny hit.
Ser mest fram emot nästa år: Game of Thrones! Sean Bean! HBO! Falling Skies! Steven Spielberg! Sci-fi! Ja, och så fjärde säsongen av übersnygga Mad Men, som jag ska se i Kanal 9, med start den 6 januari kl. 22:00.

Nä, nu får det räcka. Jag kan hålla på hur länge som helst. Men härmed sätter jag punkt. Gott nytt år, kära bloggläsare!

Click here to view the embedded video.

Det luktar starkt av Lost, 24 och en del andra tv-klassiker om nya mastodontmegaserien The Event som kommer inom kort. En serie om konspirationer och mörkläggningar och regeringskomplotter och oskyldiga människor som kommer i vägen och ingen som vet vad som egentligen händer och ingen är den man utger sig för att vara osv osv.

Vi har sett det förr, men därmed inte sagt att det behöver bli dåligt för det. Trailern ser ganska lovande ut. Precis så där lagom mystiskt och gäckande att man bara måste kolla vad det är för nåt.

Under inspelningen av Lost visste skådespelarna inte själva vad som skulle hända, och likadant är det med The Event. Min största farhåga är att det ska bli så enormt mystiskt och snurrigt att man som tittare tappar intresset, som jag själv gjorde under andra säsongen av Lost.

The Event börjar i amerikansk tv den 20 september, SVT sänder första avsnittet den 26 september.

Svensk tv-premiär ovanligt nära inpå alltså vilket är kul för de traditionella tv-tittarna. Men tanken är tydligen att begränsa fildelningen, och i det syftet är det ett ganska sorgligt slag i luften eftersom fildelarna inte kommer att vänta i nästan en vecka innan det sänds här hemma.

På det här sättet blir det tvärtom ÄNNU viktigare att ha sett det före alla andra.

Click here to view the embedded video.

Som alla säkert vet vid det här laget dog Dennis Hopper i helgen av prostatacancer vid 74 års ålder. Jag vet inte vad ni har för minnen av honom, men för mig står han för två av de senaste decenniernas allra starkaste filmögonblick.

Dels som den helt bindgalne Frank Booth i David Lynchs mästerverk Blue velvet, det var på den tiden Lynch gjorde filmer som hade en story man faktiskt kunde följa. När jag var i Brooklyn för några år sen fick jag syn på ett cigarettetui med Pabst Blue Ribbon som jag bara var tvungen att köpa. För de som inte känner till det är Pabst Blue Ribbon Frank Booths favoritöl i Blue velvet. Sen har vi ju den där helt magiska scenen mot Christopher Walken i True romance (se ovan). Kanske den allra bästa enskilda filmscen jag någonsin sett.

Förutom att vara en högst kapabel skådespelare, och regissör och konstnär och fotograf, var Hopper också en knarkare av rang när det begav sig med mängder av legendariska drogrusiga eskapader bakom sig. En bra fördjupning i det ämnet är boken Easy riders, raging bulls som handlar om den amerikanska filmindustrin på 1970-talet. Hopper slutade med drogerna nån gång i början av 80-talet, men att han levde så länge och verkade ha hjärnan i behåll är en bedrift bara det.

Mest känd lär han alltid vara för Easy rider, och filmrollerna var inte särskilt imponerande de senaste 10-15 åren. På tv gjorde han dock något av en comeback i början av 2000-talet i den första säsongen av 24 som den jugoslaviske krigsherren Victor Drazen komplett med skruvad terroristdialekt, och med start den 13 juni kan du se honom i TV400 i en av hans allra sista roller som skivproducent i tv-serien Crash baserad på filmen med samma namn.

Som många hängivna fans av serien 24 märkte fungerade inte TV4:s utsändning av det tredje avsnittet i söndags natt.

TV4 har därför bestämt sig för att episodjustera hela säsongen och alltså visa det tredje avsnittet igen nu på söndag, den 11 april, klockan 23:55. 

Den 18 april sänds sedan det fjärde avsnittet und so weiter. Alla glada. Ingen missar något av Jack Bauer.

Click here to view the embedded video.

Den enda jag fortfarande har lite svårt för i 24 nu när Jacks enerverande dotter är med försvinnande lite, är Mary Lynn Rajskub som spelar det jobbigt 5-årigt barn-trumpna datageniet Chloe O’Brien och är en av få som faktiskt tillåtits överleva säsong efter säsong, om vi räknar bort Jack Bauer då.

Nej vänta lite förresten, det är inte bara henne jag har problem med. Den kvinnliga presidenten är tråkig också. Nu kanske ni tänker: ”Vänta här, han hatar alla kvinnliga karaktärer! Vilket svin!”, och då vill jag påpeka att det absolut inte är sant. Jag är mycket förtjust i FBI-vraket Renée Walker till exempel, och tyckte att president Palmer var en outhärdlig träbock och han var ju man. Så det så.

Anyway, Mary Lynn har även en karriär som ståuppkomiker och ovan kan ni se ett klipp där hon berättar om hur det gick till när ryktet om att hon dejtade högerspöket Rush Limbaugh kom igång.

Jag vet inte om det är så väldigt roligt, men ändå. Det är ju tv-relaterat.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag hatar, hatar, hatar hur mycket utrymme de där vidriga Hollywoodfruarna kommer att få i media den närmaste tiden. Och det har absolut inget med det faktum att de är kvinnor att göra. Det handlar bara om att de är dumma i huvet.

Kärlek börjar med bråk Ur Alias.

Allt är JJ Abrams fel. Det var han som introducerade David Anders för mig i rollen som Sark i Alias. En sån där skurk som man direkt blir förtjust i. Ondskefull javisst, men han offrar sig ändå för vår hjältinna Sydney (Jennifer Garner) när det behövs.
Som Spike för Buffy.

Sen gick snart 29-årige David över till Heroes i säsong 2 men där förlorade jag honom då jag slutade följa serien. Tydligen är han också med i senaste säsongen av 24 (rullar i TV400 just nu) men eftersom jag fortfarande inte sett säsong 7 – dåligt, jag vet – har jag missat honom i den med.

Däremot kommer jag INTE gå miste om en sekund av honom i Vampire Diaries! Läste precis hos TVGuide.com att David är klar för en roll som Elena och Jeremys farbror/morbror(?). Och att han ska vara med titt som tätt under resten av första säsongen. Oh, joy!

 Visste ni förresten att han joinat Band From TV? Bandet med Hugh Laurie (House), Greg Grunberg (Heroes), Jesse Spencer (House), Adrian Pasdar (Heroes), Scott Grimes (Cityakuten) med flera. Som bara spelar för välgörenhet. David är en av sångarna.

Här är ett gammalt klipp (utan David) där Jorge Garcia från Lost gästsjunger:

Vampire Diaries går i TV6 på torsdagar kl. 20:00.

Click here to view the embedded video.

”Everytime I try to get out, they pull me back in!”

och

“It´s time to kick ass and chew bubble gum, and I´m all out of gum!”

De tankarna tror jag är ungefär vad Jack Bauer har i sitt svårt plågade huvud efter att ha sett de första två avsnitten av den åttonde säsongen av 24 som startade på amerikansk tv i söndags.

Allt känns igen – det är storpolitik med komplicerade komplotter i varenda litet hörn, mystiska typer som pratar lömska planer i mobiltelefonen, liken staplas på hög, blippande high tech-övervakning, övernaturligt snabb datakommunikation (”dammit, Chloe, we´re running out of time!”), fantastisk klippning, spektakulär action och mitt i allt en fullkomligt stenhård Jack Bauer som återigen har ett rent omänskligt tufft dygn framför sig.

De enda skillnaderna mot tidigare är att det hela utspelar sig i New York, och att i stort sett alla runtomkring Jack är nya (förutom typ Chloe och den kvinnliga presidenten).

Man kan säga att det drog igång med en rivstart med dubbelavsnitt både i söndags och igår måndag. Snart sänder de väl hela serien “in real time”.

I Sverige börjar nya säsongen av 24 på TV400 den 7 februari. Det blir dubbelavsnitt även här.

Jag hade inte riktigt insett hur mycket jag har saknat 24. I love you, Jack! Nu kör vi.

Världens hårdaste agent möter världens mest dysfunktionella familj. Dammit!

När 24 kom var den något helt nytt och annorlunda. Det här med realtidstänket och de många underliggande röda trådarna och de galet pulshöjande cliffhanger-avsluten. Jag har sagt det tidigare: 24 omdefinierade hela thrillergenren – och det är svårt att titta på andra serier och filmer i samma kategori utan att göra jämförelser. Jämförelser som 24 oftast går vinnande ur.

Så har vi Six Feet Under. En dramaserie där ångesten ligger som en tjock matta över varje scen. Där lyxen av andningshål inte alls är given. Där du inte kan räkna med att det löser sig till det bästa. Snarare tvärtom. Och där du inte ens tycker om rollfigurerna. I alla fall inte hela tiden. Kanske inte ens lite grann. Men som drama sett så vansinningt välspelat. Det går inte att hitta en falsk not i skådespeleriet. Det känns så äkta, så nära och just därför så jobbigt att titta på. Men samtidigt helt omöjligt att inte följa. Du måste veta hur det ska gå för familjen Fischer, kosta vad det kosta vill. Och från djupet av mitt hjärta tackar jag skaparen Alan Ball för att han lät oss få göra  just det. Till det bitterljuva slutet. Det gjorde Six Feet Under till en fulländad serie i mina ögon.

Six Feet Under går därför utan vidare prut vinnande ur den här striden. Så det så.

Hur hade du valt? Eller resonerat? Tyck till!

 Det står mellan en tidsoptimistisk agent och ett strandsatt gäng på en magisk ö. Vem går vidare i kampen om att bli decenniets bästa tv-serie?

Motiveringarna lyder:

24
“Ett tag var jag riktigt 24-fierad och hade CTU-ringsignal på mobilen och ville döpa min framtide son till Jack Bauer. Den fanatismen har falnat men faktum kvarstår: 24 omdefinierade hela thrillergenren. 24 gav dessutom ordet cliffhanger en helt ny innebörd. Har man sett 24 vågar jag påstå att få andra thrillerserier eller –filmer har något att komma med.” – Thunman Sköld

LOST
“Kärleken till Lost har kommit och gått. Det har varit som ett förhållande man behövt jobba på. Gå i parterapi med. Under de fem säsonger som visats har dock en sak stått klart för mig: Det går inte att svika Lost nu, med bara en säsong kvar och så många frågetecken. Nätet riktigt kokar av alla teorier om hur slutet ska te sig.” – Thunman Sköld

Och vinnaren är…

24

I morgon tar vi en närmare titt på våra besökares val av tv-serier. Då får du vara med och bestämma. Missa inte det!