I den lilla hålan Juniper Creek i djupaste Utah styr en självutnämnd profet sin mormonsekt med järnhand. Han delar ut fruar till de som är lojala och kastar ut de som är svaga i tron från hus och hem. Likt en maffia med gud på sin sida åker profeten och hans anhang runt i stora hummers och driver in pengar från alla de har en hållhake på.
I kväll startar Big love på SVT och trots att jag har sett både den första och den andra säsongen av serien på dvd så är jag ändå en av alla dem som jag hoppas kommer att bänka sig framför detta fantastiska drama.
När det kommer till amerikanska tv-serier så blir det lätt lite för mycket av samma vara. Allting ska vara supermystiskt, gå åt det vrickade hållet och produktionerna försöker överträffa spänningsgraden i varandras cliffhangers.
Och så finns det serier vars grundupplägg är lite vrickat i sig och det enda huvudpersonerna vill är att finna någon sorts stabilitet och balans i sina liv. Jag tänker på serier som Six feet under och Sopranos. Jag tänker på Big love.
Huvudpersonerna i Big love bor inte i Juniper Creek och en övervägande majoritet vill inte ha med sekteristerna att göra. Bill Henrickson och hans tre fruar är visserligen mormoner, men älskvärda sådana. Med sina tre familjer bor de i anslutande hus, mitt i ett amerikanskt villaområde. Och även om Utah är hyperkristet och fullkomligen svämmar över av mormoner, så är det vare sig lagligt eller socialt accepterat att leva efter principen – det vill säga utöva polygami.
Efter de senaste händelserna i verklighetens Texas, med en gigantisk mormonsekt som bland annat har sex med och gifter sig med barn, så känns kanske inte Big love alls som ett lustigt upplägg. Och visst – serien är något mörk och ifrågasätter naturligtvis polygami som livsstil, likaväl som den ifrågasätter medelamerikanens rätt att sätta sig över andras val i livet. Över allt vilar ett djup och ett ofrånkomligt förflutet. Men Big love är framför allt en rolig serie, i stil med Desperate housewives och ovan nämnda Six feet under.
Hela tiden pågår ett rävspel mellan Bills fruar, som med god min försöker manipulera sig till uppmärksamhet, pengar eller tid för sig själva, borta från familjerna.
Till exempel är supercoola Chloe Sevigny helt underbar i rollen som manipulativ och missunsam andrafru. Faktum är att rollistan i Big love är en av de mest klockrena jag någonsin har sett. Samtliga skådespelare är mitt i prick, inklusive de urflippade släktingarna som fortfarande lever kvar på mormonsektens område i Juniper Creek.
Det bästa med Big love är dock att den aldrig blir för mycket eller för otrolig. Varje avsnitt har en klar början och slut, även om de flesta trådarna och händelserna fortsätter att löpa genom serien, för att dyka upp igen när man minst anar det.
Om man föredrar smutsig socialrealism som The Wire, så kommer man kanske inte att göra dubbla kullerbyttor över att Big love sänds i svensk television. Speciellt inte om man bara ser det första avsnittet, som har ett mer presenterande anslag. Det är först från det andra avsnittet och framåt som Big loves alla karaktärer börjar utvecklas till en av de mest sevärda serierna jag någonsin följt. Den får till och med Beach Boys att låta bra.
Vem trodde att polygami kunde vara så behjärtansvärt?
Läs också: I väntan på Amanda
Diskutera Big love i vårt nya forum!
