TV-serien House har spelat ut sina kort. Jag bryr mig inte längre om vem av alla patienter som dör och vilka som överlever. Jag bryr mig inte om vem som får sparken ur Dr Houses lilla anställningsprojekt. Jag bryr mig inte om vad som händer med de gamla, före detta medlemmarna av den gode doktorns team.
Det enda som räknas i den här, historiskt sett, lysande tv-serien är om Dr House har rätt eller fel. Grundregeln är att när klockan slår tio minuter i tio så tittar doktorn plötsligt åt sidan, som om han går igenom vilka länder Donau flyter genom, för att sedan halta iväg och ställa en glasklar diagnos. Patienten överlever inte alltid, men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att House hade rätt och inte ens det känns längre lika intressant.
De tidigare säsongerna har haft någon form av slagsida åt ett eller annat håll. Det har antingen handlat om Dr Houses drogmissbruk, om intriger med ex-frun och sjukhuschefen eller om läkarteamets revolt mot sin ledare. Hela tiden har doktorns känsloliv funnits med i kalkyleringarna. I den pågående säsongen är House totalt känslokall och omnipotent. Det finns inga tecken på att House är mänsklig, med mer än att han blir överraskad eller tveksam ibland.
På samma sätt har de gamla medarbetarna, som nu successivt slussas tillbaka in i serien, befriats från stora känslor. Det är som om manusförfattarna själva har börjat gå på valium. Cameron slår plötsligt vad om folks känslor, Foreman tummar på formalian och Chase bryr sig inte om vad någon annan tycker. Det är som om hela produktionen har satt sig ner och bestämt att alla ska få testa på allt. "Den här veckan är House vresig, nästa vecka är det Foremans tur och då får Cameron ta hans roll som skvallerbytta…" Det blir teaterskola på tittarnas bekostnad och hur spännande är det?
Jag har tidigare raljerat kring hur enformig serien har varit, hur den har följt en formatmall som upprepat sig i avsnitt efter avsnitt. I den första säsongen utvecklades ingen alls. Sedan dess har ingenting varit heligt i jakten på att åstadkomma förändringar och nu vet jag inte längre vad serien handlar om eller om det är värt att öda mina tisdagkvällar på att bevittna förfallet.
