Robinson Filippinerna. Inflikta: Misha och Paolo Roberto. FOTO: Daniel Ohlsson/TV4

Låt mig först bara säga: Bravo, TV4. Jag gillar verkligen att kanalen lagt säsongens Robinson på torsdagkvällar. Som helgnöje känns nämligen dokusåpan förbrukad. Och då talar jag om dokusåpor i allmänhet, inte bara överlevnadsvarianten. Men en sketen torsdagkväll? Då passar det finemang.

En annan positiv aspekt är att jag för en gångs skull tyckte att det gick fort att komma in i programmet och dess deltagare. Visst, om någon skulle sätta mig på prov kommer jag bara kunna nämna en handfull men det är ändå fler än jag kunde förra gången. Då tyckte jag Robinson gjort sitt och kunde läggas i träda för oöverskådelig framtid.

Nu gillar jag det igen.

Det var tuffa tag från start och mycket gnäll och paktande och uppdelningar av slöfockar, bror duktig-typer och knasbollar. En “skräckbur” med förlorare som givits en ny chans. En nobbad sate, Misha, fick känna på hur hård den fiktiva verkligheten är när man sticker ut och säger sig vilja vila sig i form till tävlingarna.

Men att skrika mobbing är onödigt. Ända sen efter första säsongen borde ALLA (deltagare såväl som tittare) förstått spelets regler. Ingen som söker till programmet kan väl tänka: “jag tror jag kommer att få äta grillad spädgris varje dag och alla kommer att älska mig och jag kommer att älska alla och på nätterna får jag sova i en dunbolstersäng skyddad av myggnät och på dagarna kan jag plocka blommor  i mina evigt vita, välstrukna kläder och så ska vi alla sjunga “We shall overcome” i ring.”

Det är skitigt, rufft och inte för alla. Det är en påhittad överexponerad tillvaro där inte den starkaste vinner utan den som intrigerar bäst. Det är fakta. Så kommer du dit och tror att du “kan vara dig själv” är du i fel tävling. Kommer du dit och tänker “ni får ta mig som jag är” åker du ut. Är du där och kör ensamvargsracet är du en säker måltavla. Utmärker du dig för mycket, antingen genom att vara för duktig eller för slö, är du ett hot.

Så klyschan gäller. Ge dig in i leken och tål den, eller ge upp.

ANYHO. Jag kommer i alla fall se vidare. Go, Paolo, go!

Robinson, SOS Västkust, Mitt i naturen, Studio Natur... många svenska program på torsdagar. FOTO: Daniel Ohlsson/TV4, Magnus Selander/Kanal5, Anna Snäll/Elisabeth Ohlson Wallin

Whoa! Vilken tv-torsdag! Det var länge sedan så många egenproducerade program trängdes med varandra på ett liknande sätt. Och där jag faktiskt är sugen på att se flera av dom. Återigen får jag lov att tacka Play-kanalerna som ger mig välbehövliga andrachanser. Men kolla in utbudet i kväll under primetime:

SVT1:
20:00 Mitt i naturen
20:30 Niklas mat

TV3
20:00 Superstars (final!)
21:00 Lyxfällan (ny säsong, nya programledare)

TV4
20:00 Robinson (ny säsong)
21:20 Hellenius hörna (ny pratshow med David Hellenius)

Kanal 5
20:00 SOS Västkust (ny workreality som följer räddningstjänsten på bästkusten) 

TV4 Plus
21:00 Vad blir det för mat

Kanal 9
21:00 Restaurang i vårt vardagsrum

Kunskapskanalen
20:30 Studio Natur (nytt naturprogram med Linda Olofsson)

Hm… jag väljer nog Robinson i TV4. Så får det bli.

Det behövs inte bara starka personligheter - utan färgstarka också - i Robinson. FOTO: Daniel Ohlsson/TV4/Henrik Montgomery/Scanpix

I dag blev det så klart att Robinson får en ny chans i höst i TV4. Från och med nu kan du som är intresserad söka till programmet, som även den här gången kommer att ledas Paolo Roberto. Tji fick alltså alla medieolyckskorpar som gjort sitt bästa att kraxa död och nedläggning över realitytävlingen.

Och de var många. Exempelvis ringde en reporter upp min kollega Janrell och ville få honom att förutsäga Robinsons död som dokusåpa. Han vägrade utan utvecklade istället möjligheten för en ny omgång – givet rätt förutsättningar- yada yada. Naturligtvis kom inte hans citat med i tidningen dagen därpå.  Istället fick någon annan stå för krigsrubrikerna, någon som var mer villig att utmåla TV4-serien som fiasko och utdömd.

Nå. Jag hade nog kunnat varit en av dessa korpar. För satan vilken tjurigt trist säsong Paolo fick premiärleda. Jag orkade inte ens halvvägs. Och jag älskar ändå dokusåpor. Men produktionsbolaget och TV4 gjorde misstaget att casta folk som redan var kopior på tidigare deltagare. Jag kunde mer eller mindre sitta och pricka av en lista på vem som var vem från nu och förr.

Det var det som var så himla bra med den första återuppståndna Robinson som TV4 visade förra året. Det var fräscht castat. Vi fick nya personer att sätta prefixet Robinson framför och som vi faktiskt kunde komma ihåg även efteråt. De var minnesvärda. Som Erik Billing. Valpen. Anna Lundh. Snygg-Blomman. Christian! Beatrice… och särlingen Jarmo.  

I år minns jag nåt surkart till brud, en Martin Suorra-kopia och en stridspitt. Och att många hade rondör. Några namn? Näe.

Castingen är alltid A och O. Missar du där spelar det ingen roll hur bra program du sen gör. Men förhoppningsvis tänker produktionsbolaget och TV4 på detta den här gången och ser till att fixa en jäkligt bra mix av människor som faktiskt har på en öde ö att göra. Som inte bara är klyschan “starka personligheter” utan färgstarka personligheter också. Då är jag med på tåget igen.

Mina två kollegor har redan hunnit göra sina listor, och bra läsning är det – kolla in Foghagens lista HÄR och Janrells lista HÄR! Nu är det min tur. Och gissa vad? Anna Anka är med.

Årets utländska serie: Battlestar Galactica (dvd-box)
Mitt bland alla kreddiga “fin-serier” är det en fröjd att kunna sätta  mitt kära BSG på topp över årets bästa utländska serier. Den lite småsåpiga sci-fi-serien gick i graven i år och lämnade oss tittare för en gångs skull med facit i hand. Att min TV4-kollega Ruben sen kallar mig Adama Thunman Sköld väljer jag enbart att se som något frakking positivt!

Årets svenska tv-serie: Blomstertid (TV4)
Peter Magnussons triumf. Varje avsnitt var en plåga. En njutbar plåga. Jag som sett det australiska geniet Chris Lilleys två serier Summer Heights High och We Could Be Heroes kände igen greppet med att spela flera olika rollfigurer i fejkdokumentärer, men inte brydde jag sig om det när Magnusson gjorde sina tre “gubbar” så oerhört bra. Jag kände för dom alla tre, men lite särskilt värmdes mitt hjärta av misslyckade läraren Kenneth.

Årets dokusåpa: Svenska Hollywoodfruar (TV3)
Snacka om genomslag! Efter första avsnittet om Agnes-Nicole, Anna Anka och Maria Montazami kokade internet och arbetsplatser av vad särskilt Anna Anka hade kvackat ur sig under sina femton minuter. Vem var människan som tyckte att kvinnor var till för att tillfredställa män? Men även Maria Montazami fick en del av ljuset och en egen fanclub. Givetvis följde parodier av damerna – den bästa stod Anna Blomberg för i pratshowen Robins. Se den HÄR!

Årets komediserie: Modern Family (kommer i TV4)
Jag håller Arrested Development för att vara en av de bästa komediserierna någonsin och har inte sett något liknande vare sig förr eller efter. Men i höstas kom så Modern Family och den är lika härligt skruvad (om än något mer tillrättalagd) och gapskrattsframbringande som AD någonsin var. TV4 har haft den goda smaken att köpa in serien och  jag hoppas innerligt att den får den publik den förtjänar. Fast jag tror ju att den blir svår att tablålägga, tyvärr. 

Årets överraskning: Glee (TV4)
Dra mig baklänges, jag gillar en musikal! Jag har alltid haft svårt för musikaler (bortsett från filmen Hair) och klappade knappast händerna åt att Popular-Nip/Tuck-skaparen Ryan Murphy nu skapat en. Men det räckte med att ha sett första avsnittet så var jag såld. Jag har skrivit det tidigare och gör det igen: Glee är livsbejakande! Och big up för musikarrangemangen som är galet snygga.

Årets besvikelse: Morden (SVT)
Efter att ha verkligen älskat Graven hade jag höga förväntningar på uppföljaren Morden. Bara samspelet mellan Kjell Bergqvists Cege och Göran Ragnerstams Claes skulle ju värt licenspengarna. Tänkte jag. Men tyvärr orkade jag bara se två och ett halvt avsnitt. För vilken smörja! Manus, skådespeleri, ljussättning… allt sög åsneöra. Brr.

Well… för att inte skriva ett bibellångt inlägg kör jag nu resten av listan i kortformat.

Årets mest underskattade tv-serie: Breaking Bad
Årets uppryckning: Sons of Anarchy, Weeds, Dexter, Mad Men och Supernatural gjorde alla bättre säsonger än tidigare.
Årets kvinnoporträtt: Katey Sagal i Sons of Anarchy. Hon borde få alla priser som finns.
Årets antiklimax: Slutet i Överlevarna.  Det var en cliffhanger må jag säga. Och det var innan man visste att en fortsättning skulle komma…
Årets ojämnaste: True Blood. Några av avsnitten i säsong två är bland det bästa jag sett i tv och de två sista för säsongen så skrattretande usla att skulle jag betygsätta serien skulle den just nu bara från tre stjärnor av fem.
Årets tv-par: Fredrik Lindström och Kristian Luuk. Vilken vitamininjektion de gav På spåret! Älskar’t!
Årets upp-som-en-sol-ned-som-en pannkaka: Robinson. Första serien med tre gånger Erik och tokskallen Jarmo var lysande tv-underhållning. Innevarande säsong är bara en blek, trist kopia. Men Paolo Roberto är åtminstone en bättre Robinson-programledare än Linda Isacsson var, hon är bäst bland sina bönder.
Årets genombrott 1: Anna Anka. Say no more.
Årets genombrott 2: Alexander Skarsgård i True Blood. Gosse, gissa om gaykillar och heterotjejer trånar efter en iskall men crackpipehet vikingavampyr? Mmm… Nu blir Alexander stor i US of A.
Årets raring: Neil Patrick Harris. Han gör en av världens bästa rollfigurer, Barney, i komediserien How I Met Your Mother och han ledde Emmygalan med den äran. Dessutom är han en rolig twittrare.  
Årets tack för kaffet: Cityakuten – efter 15 känsloladdade säsonger stängde akuten. En epok gick i graven. 
Årets jubilar: The Simpsons som fyllde 20 år! Galet!
Årets guilty pleasure-serie 1: Harper’s Island. Tonårsskräckis! Jag gillade verkligen den!
Årets guilty pleasure-serie 2: Being Human. Brittisk serie om en vampyr, en varulv och ett spöke. Började fånigt, blev bra.
Årets fjant: Kanye West som avbröt Taylor Swifts tacktal på MTV-galan. Se det HÄR. 
Årets frågetecken: Var det inte väldigt många kändisar som dog i år? Jarl Alfredius, Michael Jackson, Patrick Swayze, Brittany Murphy, Uffe Larsson, David Carradine, Stephen Gately… särskilt som så många av dom dog så oväntat. UPPDATERAT: Jag missade ju tv-kocken Floyd och Charlies änglar-Farah Fawcett – och som signaturen Karin säger i kommentarerna: Lorne! Alltså Andy Hallett som spelade grönt och skönt monster i Angel (och som man älskade). Usch, en stor samling alltför unga personer som gick bort!
Årets citat: “Joaquin, I’m sorry you couldn’t be here tonight.” David Letterman till skådespelaren Joaquin Phoenix som var helt väck när han gästade Letterman i våras:

Med detta avslutar jag mitt 2009. Under nyårshelgen ska jag se så mycket jag orkar av The Sopranos-boxen min man har köpt. “Just when I thought I was out – they pull me back in.”  GOTT NYTT ÅR, ALLIHOP!

Nästa lördag är det dags för nya Robinson. Robinson Karibien. Förra omgången var jag i hög grad engagerad och hade mina favoriter i Erik Billing och Anna Lundh . Men då bidde det den jag gillade minst som vann, Ellenor Pierre.

Hur det blir den här gången har jag ingen aning om än. Men jag är positivt inställd till Paolo Roberto som programledare. Är helt övertygad om att han kommer att göra ett bättre jobb än Linda “jag står med händerna i midjan” Isacsson. Alltså, inget illa om henne, jag älskar hennes programledarskap i Bonde söker fru, men i Robinson föll hon platt.

Och av det lilla jag fått höra av folk som varit på plats så verkar det synnerligen lovande. Det är tydligen en bättre mix av människor också. Inte så många grafiska designers som förra gången…

Kolla in trailern här ovan. Känn efter. Är du pepp eller opepp på nya säsongen?
Till Robinson-sajten.

Robinson är över för den här gången och när Ellenor tog hem träskulpturen i lördags kväll så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Sverige tycks delat i två läger – de som tycker att fel vinnare vann Robinson och de som tycker att fel vinnare vann Robinson.

Du läste rätt.

Nu har jag förvisso inte pratat med hela svenska folket, men så gott som alla jag har pratat med tycker att Ellenor inte förtjänade att vinna Robinson. Så hur kommer det sig då att de är uppdelade i två läger? Jo, för att en del tycker att det här var spiken i kistan för Robinson, de ska aldrig mer kolla på "skiten", medan andra tycker att nästa säsong blir en revansch. De som har sökt till nästa Robinson under våren vet vad spelet går ut på – tuffa villkor, lite mat, väldigt få gudomliga ingripanden och, till sist, en jury som utser vinnaren. Först nästa säsong kan en värdig vinnare utses. Typ.

Det här med att vara en värdig vinnare av Robinson, ett epitet som dykt upp vid ett flertal tillfällen under våren – vad innebär det egentligen?

Jag skrev i ett tidigare inlägg att Robinson inte är en tävling utan ett underhållningsprogram och så fick jag tydligen inte skriva för en hel del upprörda läsare som kommenterade. Här tävlas det tydligen i någonting, det går att vinna och det går därtill att vara en värdig vinnare, något som inte minst deltagarna själva tyckte. Christian ansåg att Lukas var en värdig vinnare och Ranjit ansåg att Nina var en skam för tävlingen och grabbarna från Magkal var väldigt tydliga med att Jarmo inte förtjänade segern. Erik Billing deklarerade högljutt att om man inte var si eller så, om man gnällde eller inte gjorde sitt yttersta, då hade man inte på Robinsonön att göra över huvud taget. För att vinna Robinson måste man vara en överlevare.

På sätt och vis är finalisterna de som överlevt tävlingen längst och måste ju därmed vara de bästa överlevarna. Vid den slutgiltiga omröstningen fick Ellenor och Jarmo förklara varför just hon eller han var en värdig vinnare av Robinson 2009. Ellenor hade stått fast vid sin pakt, trots att den gick i kvav, och Jarmo, ja, Jarmo kunde äta nästan vad som helst. Det var Robinsonfinalisternas tyngsta argument – den ena går till botten med sin lojalitet och den andre stoppar främmande saker i munnen. Knappast bra strategier för överlevnad.

Rena lakan. Ett dygn i flygplansstol. Att bara få vara hemma.

Det är knappast lyx och överdåd som efterfrågas bland öborna i Robinson. Ett liv under konstant övervakning, men utan någon som helst bekvämlighet, kan få en soffpotatis eller en arbetslös bidragstagare att se sig själv som bortskämd i den svenska vardagen.

Och trots att samtliga Robinsondeltagare vet att frälsningen väntar runt hörnet, att civilisationens alla bekvämligheter går att åtnjuta om bara några dagar, så hindrade det inte folk från att brista i gråt under lördagens program.

Anna, som enligt sin presentation gör allt för att fylla sitt liv med mening hemma i Sverige, som kör stuntbil och utövar extremsporter, har nått sin gräns. Det var som om hon till och med längtade efter de simplaste, vardagligaste företeelser, som hon förmodligen inte bara tagit för givna hemma i Dalarna, utan kanske dessutom avfärdat som tråkiga och banala.

Hon berättade att de ligger och gråter om nätterna på Robinsonön. De gråter av hunger, av saknad och de gråter av utmattning. Rakt ut, gråter de. Rakt ut i natten.

Nina berättade i sin tur att allt hon önskar sig är att bara få vara hemma, med sin familj. Inte göra någonting. Att bara få vara. Sedan kom tårarna.

Samtidigt sitter vi här i Sverige och längtar bort. Bort från tristess och bort från förpliktelser. Vi längtar till varmare platser, kanske till en paradisstrand med sol i ögonen och varmt i vattnet. Någon sitter och iakttar sin livskamrat med avsmak och någon annan vägrar att dricka mjölken för att bäst före-datumet är idag och en tredje blir uppriktigt förbannad för att ett tv-program drabbas av tillfälligt avbrott i fem minuter.

Nu tror du kanske att jag ska komma med en rejäl moralkaka och trycka ner den i halsen på dig och den ska smaka så äckligt att du kommer att äta upp all spenaten på tallriken i fortsättningen och tänka på barnen i Afrika varje kväll innan du somnar. Det har du faktiskt lite rätt i.

Det näst sista avsnittet av Robinson 2009 slog nämligen an precis samma sträng som det näst första avsnittet. Efter en hel säsong av midsommarlekar på liv och död och tirader av kvalificerat skitsnack hittade programmet tillbaka till något väsentligt att berätta. Efter gud vet hur många dagar på ön så har civilisationens fernissa slipats bort av brännande sol och enformig föda och kvar finns ett gäng blöta, utmärglade stackare, som sökte äventyret, men som nu mest av allt bara längtar hem.

Efter en helg av Robinson och partiledardebatt slog det mig att vi har begått ett kapitalfel inom svensk television. Vi har skickat svenne-bananer till Filippinerna och låtit politikerna stanna hemma.

Vad vi borde göra är att låta Robinsondeltagarna göra upp om segern i ett debattprogram och skicka de svenska partiledarna till en öde ö i Söderhavet. För även om Robinsonön stinker till högan sky av allt skitsnack, så vet deltagarna att de bara en enda chans att göra ett intryck – i skarpt läge finns det inget utrymme för halvmesyrer.

I Agendas partiledardebatt under söndagkvällen blev det en hel del resonemang av typen "när jag sa vad jag sa, så menade jag inte vad du sa att jag sa, utan vad jag menade var något helt annat än vad både du och jag sa att jag sa".

So what om de rödgröna inte är överens på alla punkter – det är ju uppenbarligen inte regeringen heller. Och vem bryr sig om regeringen skyller alla motgångar på den globala finanskrisen – det hade sossarna också gjort om de suttit vid makten.

När man bänkat sig framför Sveriges mäktigaste politiker för att få lite raka svar, så är det inte underligt om man börjar känna både vrede och frustration bara några minuter in i programmet – de raka svaren kommer nämligen aldrig. Istället för att föra en politik, så för partiledarna debatten rakt ner i sandlådan. Lars Ohly nickar ja och säger nej samtidigt och Jan Björklund bestämmer sig för att bygga ett eget, kärnkraftsdrivet sandslott i ena hörnet.

Nej, sätt dem på Robinsonön och kabla ut resultatet till svenska folket. De rödgröna kan få börja i Träsket, så att de bygger lite laganda och jävlaranamma. Alliansen kan få börja med ett öråd – det skulle vara kul att se vem som hänger lösast i det laget.

Och istället för att debattera så kan lagen tävla i grisätartävling, där den som får med sig mest griskött hem till vågskålen koras som vinnare. Det hade förmodligen varit mer aptitligt att kolla på än gårdagens slingrande hårklyverier i Agenda.

For the record – nej, jag är inget fan av slumpmässigt politikerförakt. Tvärtom tycker jag att det finns mängder av bra politiska förslag och därtill befogad kritik mot dessa. Det är därför det är så synd att vår samlade politikerelit inte kan förklara eller argumentera för sina idéer när vi väl tar oss tid att lyssna.

Jag ser sex människor på ett dansgolv. Festen är över, men alla är inte redo att gå hem. Inte riktigt än. Först ska de ha roligt.

Sex människor släpar fötterna efter sig till någon trött ballad. Ingen ler men alla tänker att "snart, snart har vi det roligt" Annars har ju hela kvällen varit förgäves".

Jag ser sex människor på en strand. De är med i en dokusåpa och fram till nyss så handlade allt om pristävlingar, gemenskap, paktande och överlevnadslekar. Men nu är festen över. Alla pratar om hur nöjda de är, hur tacksamma och stolta de är över att ha tagit sig så långt. Men ingen ler.

Förtroenden har svikits, orken har sinat, samtalsämnena har sedan länge mattats av och nu handlar det bara om att inte åka ut, att hålla sig kvar, och hoppas på att det är värt det i slutänden.

Discokulans reflexer syns inte längre när lysrören har tänts och strandlivet i Robinson har tappat sin magi. I skuggorna på örådet lurar deltagare från förr, som tysta, dåliga samveten sitter de där och minner om gamla svek och brutna löften.

För mig som tittare är det som en omgång av hela havet stormar och jag har personligen aldrig lyckats hålla intresset uppe så pass länge att jag brytt mig om vem som vinner när det bara finns en stol kvar.

Luften gick onekligen ur Robinsonöns invånare i förra avsnittet. För Anna, Jarmo, Lukas, Ellenor, Nina och Blomman är det inte längre säkert att en förstaplats leder till vinst i Robinson. Det måste kännas tungt för sex individualister att lägga det slutgiltiga avgörandet i händerna på gamla kombattanter. Men det spelar ingen roll. Allt de kan göra nu är att dansa vidare och hoppas på det bästa.

Tack och lov är det bara tre avsnitt kvar av säsongen.

Det är inte Christians fel.

Det är helt enkelt inte lätt att vara med i Sveriges största dokusåpa. Alla de obehagliga sidorna av en själv förstärks. Christian menade nog inte att framstå som Robinsons störste fegis. Det var nog inte hans avsikt att bli så utskälld i offentligheten. Men han påminner om så många andra som vi mött i livet, människor som är uppblåsta översittare i medvind och urskuldande ynkryggar när det blåser snålt. Det är svårt att inte bli upprörd och det är omöjligt att inte ta ut det på Christian.

I lördagens avsnitt hade Christian svar på allt när gänget kom tillbaka från föregående öråd. Det blev en sällan skådad tirad av komplett bullshit. Det var snack om vem som förtjänade pengarna bäst, att Jarmo förtjänade pengarna sämst och att Christian var där för att coacha Lukas till seger. Bullshit. Lukas inflikade att nu var det viktigaste att bibehålla en så god stämning som möjligt.

Bull. Shit.

När pakten hade makten så gav de inte mycket för god stämning, de struntade blankt i vem som "förtjänade pengarna", för Robinson var ju "bara ett spel" och det var den som vann spelet som förtjänade att vinna. Nu påstår alltså Christian att vinnaren av Robinson i princip går att utse genom en omröstning.

Det sägs att när fan blir gammal så blir han religiös. Christian kom undan med blotta förskräckelsen när Rafael åkte ut och istället för att kämpa på, vid sidan av de andra, så lade han sig platt.

Den här gången har jag gjort vad Christian hela tiden har bett om och sett den oklippta versionen av vad som egentligen sades. På Robinson-sajten ligger nämligen hela monologen i sin helhet och låt mig säga som så här – Christian ska vara glad över att han har klippts ner i Robinson. I oredigerad form försvinner nämligen den kaxiga framtoningen och illusionen om att det finns ett skarpsinne bakom bandanan. I oredigerad form framstår Christian som en figur ur Bamse, som ett litet barn som förstör för andra i syfte att framhäva sig själv.

Droppen som fick min bägare att rinna över var när Ranjit satte upp sin schizofrena finalföreställning i örådet och plötsligt skulle vara så glad och munter över att bli utröstad att han skrattade högt och tackade alla. Han hade tydligen "kämpat om att få bli utröstad" och nu vann han en enkel biljett från ön. Surt, sa räven om rönnbären och det var, som vi alla känner till, varm och fuktig och rykande färsk bullshit.