Zlatan Ibramhimovic joxar med trasan i nya Nike-reklamen. FOTO: Nike

Vill ni se Zlatan leka med bollen? I en futuristisk reklam signerad Nike och deras nya fotbollsdoja Mercurial Vapor Superfly II? Gör det HÄR då!

(Via Dagens Media)

Jag vet inte om man egentligen ska känna medlidande med nån som tjänar flera triljoner på att spela fotboll hela dagarna i världens bästa klubblag, men igår kände jag faktiskt att jag satt och led med Zlatan när de missade målchanserna radades upp.

Det blev inte direkt bättre av att lagkompisen Leo Messi de senaste veckorna gör mål på precis allt. Messi har ett helt osannolikt flyt just nu, fast än mer osannolikt är att Zlatan för tillfället misslyckas med i stort sett allt.

Tack gode gud för att han satte den där straffen som Messi lät honom slå på övertid, annars hade nog slakten i tidningarna idag varit på gränsen till förtal.

Det har hänt något inom svensk idrott. Aftonbladets sportreporter Mats Wennerholm uppmanade i söndags Tre kronor att sluta med “sossehockeyn”. Han menade att Sverige skulle få det svårt mot Finland och, peppar, peppar, vara chanslöst längre fram i turneringen om inte förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson omedelbart upphörde att låta alla få speltid. Det var dags att fimpa rättvisa, delaktighet och alla andra fina principer och ideal. Nu fick det vara slutdaltat. Nu skulle stjärnorna in och vinna, vinna, vinna. Kollektivet fick inte ens ursäkta.

Jag såg inte matchen i går morse, men som jag förstod det så gick det ganska skapligt ändå, trots att Bengt-Åke hade utfört sina hemska, socialistiska experiment med vår tydligaste nationalklenod inför ödesmatchen.

Om det beror på att Tre kronor slog över från hänsynstagande men ineffektiv “sossehockey” till hänsynslös, men resultatinriktad “moderatbandy”, ska jag låta vara osagt.

Mats Wennerholm satte förmodligen kaffet i vrångstrupen under Idrottsgalan i vintras när just moderatbandyns två främsta svenskar, golfspelarna Henrik Stenson och Robert Karlsson, utnämndes till årets lag för sin World cup-seger och helt fräckt tackade alla som hjälpt till, från volontärer till materialare, tränare, lagkamrater, ja alla som aldrig får chansen att stå i rampljuset och ta emot pris, men vars insatser är direkt avgörande för slutresultatet.

Ta till exempel skidlandslagets valla-team, som hamnade i blåsväder efter skidskyttetjejernas fiaskoöppning i vinter-OS. Plötsligt fick de bära hundhuvudet för en misslyckad insats. När segrarna så småningom kom så var alla inblandade väldigt noggranna med att lyfta fram valla-teamet och framhålla deras delaktighet i medaljerna. Ömsom vin, ömsom vatten, alltså.

Men finns det en klyscha som faktiskt stämmer så är det just den om att delad sorg är delad börda, och att delad glädje är dubbel glädje.

Och om Mats Wennerholm nu tycker att stjärnor och talanger per automatik ska ha företräde, att stora segrar betyder mer än hur man vinner dem, så hoppas jag inte att han var alldeles för upptagen med att skriva ett avslöjande scoop om hur syndikalismen sliter sönder den jamicanska bobsleigh-åkningen inifrån, för att ens notera hur herrarna i vårt svenska längdlandslag vann en propagandaseger för solidaritet och kamratskap på lördagen. När alla andra åkte för sitt eget bästa, så såg svenskarna något annat i spåret.

Individualister som Petter Northug och och Lukas Bauer, supertalanger och medaljfavoriter som tydligen själva aldrig har haft en tanke på hur det går för resten av sin OS-trupp, rasade mot svenskarna efter loppet och talade om osportsligt beteende. Petter Northug fortsatte sedan att tjura ett tag och vägrade att prata med både pressen och sin egen tränare. Alla de som kämpar bakom kulisserna för att norrbaggen ska nå sina framgångar stod handfallna. Norska folket “rasade” mot den diviga attityden.

Per Elofsson grät. Under alla sina år som aktiv har han sällan sett en sådan fin laganda och villighet att offra sin egen, personliga framgång för att ge lagkamrater en fördel. “Sosseåkning”, som Mats Wennerholm skulle ha beskrivit det.

Vad är det då som har hänt? Lagidrotterna skriker efter talanger och supernovor att hänga upp sitt spel på. Zlatan och Foppa klär ensamma skott för både segrar och förluster. Men inom de klassiskt individuella sporterna, som golfen och skidåkningen så är lagandan och gemenskapen på frammarsch och då blir det plötsligt möjligt för en Anders Södergren att åka in på tionde plats med armarna höjda till en segergest. Han gjorde sitt för laget och laget vann både guld och brons. Men framför allt vann Kollektivet en förlösande jordskredsseger och det är värt mer än alla medaljer sammantaget. 

Idrott i allmänhet och OS i synnerhet handlar om så mycket mer än kalla siffror och mätbara resultat. De atleter som fattar detta är inte bara goda förebilder utan även värdiga vinnare. Därför hejar jag på Sverige.

Jag klarade inte av att se Svenska Idrottsgalan i år heller. Galor överlag är rätt torftiga tv-evenemang om det inte är extremt utåtriktade personer som både leder dom och tar emot priser på dom. I det här fallet har vi ingetdera.

Men enligt uppgift var ovanstående klipp ändå en av höjdpunkterna på den låååååååååånga galan. När Morgan Alling lite oväntat tar emot Zlatan Ibrahimovics pris för Årets bäste idrottare – som Zlatan. Jag tycker att folk ser rätt obekväma ut i inklippsbilderna, men det kanske de skulle gjort ändå?

Ni som såg hela spektaklet i går – missade jag något?

UPPDATERAT 15:06: Tack vare mina uppmärksamma läsare fick jag nu reda på att Morgan Alling SNOTT hela idén från Will Ferrell, som gjorde EXAKT samma sak på en gala 2008 där den numera befläckade Tiger Woods vann pris. Ferrell gick upp och höll ett tacktal som Tiger Woods. Kolla själva:

UPPDATERAT 22:05: TT Spektra har kollat upp sanningen bakom talet och det var inte Morgan som var skyldig – utan produktionsbolaget Strix. De hävdar att de bara varit “starkt inspirerade av Will Ferrell”.

En del av de kända ansikten som gjorde intryck under 2009. FOTO: Scanpix/CBS/TV4

Då var det återigen dags att summera året som gått med fokus på tv-världen. Här är min lista på det som gjorde störst intryck på mig under 2009. Inte nödvändigtvis på ett positivt sätt.

Årets rubrik: Robinson-Jarmo sköt sin exfrus minigris.

Årets utlandssvensk 1: Zlatan. 2010 utses han till världens bäste fotbollsspelare. Det är på tiden att Zlatan-hatarna håller käften nu.

Årets utlandssvensk 2: Alexander Skarsgård är ju bäst av alla i True blood.

Årets nysvensk: Skavlan. Vem hade trott att en norrman skulle ha Sveriges största pratshow?

Årets linslus: Björn Ranelid. Han pratar ”Ranelidska”, är världens bäste författare, har en närmast guldglänsande året-runt-bränna och kunde ha varit en av våra största fotbollsspelare någonsin. Minst.

Årets primadonna: Jonas Gardell i Stjärnorna på slottet.

Årets genombrott: Anna Anka fanns plötsligt precis överallt högljutt kvackandes om allt från avsugningar till blöjbytande svenska män. Var det verkligen vad vi behövde?

Årets sämsta vägval: Ingvar Oldsberg hoppade av På spåret och satsade istället på gamla tv-klassikern Här är ditt liv. Det visade sig vara en dålig idé, och Oldsberg visade sig vara en ganska usel intervjuare.

Årets tv-intervju: Joaquin Phoenix gästade David Letterman. Ja åtminstone fysiskt, var han var mentalt är svårt att avgöra. Men det var extremt underhållande och Letterman fick tillfälle att visa att han fortfarande är bäst i världen.

Årets precis samma som förut: Är det någon som helst skillnad på Jay Lenos Tonight show och Jay Leno Show förutom att man tagit bort skrivbordet?

Årets missförstånd: Roast. I SVT trodde de inbjudna att det var nåt slags mysigt ”Här är ditt liv”-program de var inbjudna till. I Kanal 5 trodde man att det räckte med att säga ”du är en fitta/jag har legat med din mamma/du är tjock/du är dum”. Vad sägs om att göra sin läxa när man ska försöka sig på en gammal och väldigt anrik humortradition?

Årets bad guy: John Lithgow briljerar som seriemördare i fjärde säsongen av Dexter och den där inledande badkarsscenen är bland det mest creepy jag har sett på evigheter.

Årets säsongsavslutning 1: Dexter återigen. Oj oj oj.

Årets säsongsavslutning 2: Californication hämtade sig ordentligt mot slutet av tredje säsongen efter att ha harvat runt i det där numera ganska tröttsamma sexträsket alldeles för länge och sista avsnittet var riktigt vackert komponerat. Hank Moody är synnerligen välkommen tillbaka under 2010.

Årets att åldras med värdighet: Kathleen Turner var nån slags sexsymbol under 80-talet och gjorde storstilad comeback i Californication som mansslukerska med mörkare röst än Bea Arthur.

Årets otrohet 1: Tiger Woods är tydligen inte den überpräktige tråkmåns jag alltid trott utan rena rama häradsbetäckaren som satt på varenda cocktailservitris och golddigger han träffat. Tveksamt om det var ett steg i rätt riktning.

Årets otrohet 2: David Letterman har en fuckpad ovanför kontoret där han i åratal ägnat sig åt snusk med diverse unga assistenter, och blev dessutom utsatt för ett utpressningsförsök. Hur tacklade han det? Han berättade om det i Late show, och skämtade vilt om sig själv. Alla skrattade utom förmodligen hans fru, och Lettermans varumärke är nog skadat för all framtid.

Årets hybris: Vad var det egentligen som fick Nyhetsankorna från TV4 att sätta upp en krogshow på Berns? Ok att man får en idé på fyllan som man inbillar sig är bra just då, men det brukar ta stopp dagen efter när man vaknar upp och inser hur dumt det var.

Årets (förmodligen århundradets) mest bisarra: Kungafamiljens film om tillkännagivandet av förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Den var så konstig. Så oerhört konstig.

Årets kändisdöd 1: Michael Jackson gick vidare till den stora nöjesparken i himlen och får förhoppningsvis lite lugn och ro. Det kan han vara värd.

Årets kändisdöd 2: David Carradine. Om man ska få pluspoäng för sättet man dör på är Carradines sexkvävningsbonanza på ett hotellrum i Bangkok svårslagen.

Årets låt: Empire state of mind med Jay-Z och Alicia Keys. Blev om möjligt ännu bättre av det faktum att jag var i New York när den spelades som mest. Magiskt.

Nu är det du som raskt beger dig till min kollega Johan Janrells intryck från tv-året 2009. Vi hörs 2010!

Det första jag gör när jag ser Zlatans avgörande volleymål från söndagens stora Spanienderby är att känna efter om jag håller i en handkontroll. Jag har nämligen sett Ibrahimovic göra den här typen av mål förut, men bara i tv-spelens förtrollade värld.

Att med nästan inget utrymme alls mellan backlinje och målvakt ändå lyckas spurta loss och sätta fram en avig vänsterfot så att det ser ut som om bollen gick på ett snöre från Dani Alves och in i mål, sådant händer bara när tv-spelskonsolernas fysikmotorer förenklar verkligheten. Men igår var det ingen monsterprocessor, utan ett monster till fotbollsspelare som förenklade verkligheten. Zlatan är så bra att det nästan ser ut att vara scriptat.

Nu visar det sig att Messi och Zlatan tydligen har en beef och jag förstår inte varför. Zlatan som tidigare bara har hyllat sin lagkamrat, nu borde Messi återgälda tjänsten och säga som det är. Att Zlatan är som Playstation, men på riktigt. Att han är Playstation. Man förstår inte vad han gör, men det är unikt och underbart. Det är Zlatan Ibrahimovic!

El Clásico på söndag i TV4 Sport.

På söndag är det så äntligen dags för årets första El Clásico dvs fotbollsmatchen mellan Real Madrid och Barcelona i La liga. Om Gud och låret vill så är Zlatan med på El Clásico-planen för första gången i sitt liv.

Och TV4 Sport brakar föredömligt på med nästan en heldag till El Clásicos ära.

Redan 14:25 startar en reprissändning från förra årets målkalas på Bernabeu-stadion i Madrid.

16:20 är det Anna Brolin-intervju med hårtrollet Carles Puyol, innan hela två (2!) timmars upphetsat försnack med bland andra Patrick Ekwall, Daniel Kristiansson och Anders Andersson tar vid.

Vad kan man fotbollsförsnacka om i två (2!) hela timmar? Ja, inte vet jag. Det ska bli mycket spännande att se. Eller också inte.

Är du bara intresserad av själva matchen startar den klockan 18:55 i TV4 Sport.

Kan du inte vänta till söndag mobilsänder Anna Brolin på fotbollskanalen.se live från Barcelona och Madrid där hon hela veckan jagar nyheter och åsikter inför matchen.

TV4 Sports El Clásico-trailer kan du se här.

Jävlar vad roligt det här ska bli.

Festligt rubriksättande på aftonbladet.se.

Dagens roligaste rubrik står Aftonbladet för. Artikeln handlar om att blanda in fibrer i olika typer av livsmedel. Förstår ni inte varför den är rolig så orkar jag inte förklara mer än att fiber sägs vara bra för att få fart på magen. Självklart är rubriksättaren medveten om detta. Hoppas jag.

Vad har det här med tv att göra, undrar ni? Ingenting!

Om jag nu nödvändigtvis ska skriva nåt tv-relaterat så kan jag nämna att jag igår för första gången i mitt liv betalade för ”tv on demand” på nätet. Jag ville så förtvivlat gärna se Champions League-matchen mellan Barcelona och Inter. Eller, rättare sagt, jag ville se Zlatan. Givetvis hann jag betala mina 79 spänn innan jag fick reda på att Zlatan inte ens var med. What a bummer.

Dessutom hackade hela sändningen så att den ibland stod helt still och ibland såg ut som en gammal journalfilm från 30-talet. Fast med färg då. Helt hopplöst. År 2009. Tack för det, Viasat.

Click here to view the embedded video.

Min kollega Foghagen skrev ju om den upphetsade sportkommentatorn Tiziano Crudeli i inlägget Årets mest engagerade man. Nu har jag hittat en till passionerad person tack vare länksajten Buzz. Ray Hudson heter han. Och anledningen till hans utlevelse? Zlatan. Eller “Ibracadabra” som han kallas.

Visst är det härligt att höra?

Det var länge sedan Sverige spelade med ett sådant driv som de gjorde mot Danmark. Vi nätade till och med två gånger, även om det var på offsidevinkning. Men det räckte alltså inte. Att Danmark skulle ha satt stopp för de svenska mästerskapsdrömmarna är rent önsketänkande – vi satte krokben för oss själva långt innan matchen på Parken blåstes igång.

Efter fem mästerskap i rad, en helt otrolig siffra, så tvingas vi inse att vårt svenska landslag helt enkelt inte är tillräckligt samspelta, jämna eller rustade längre för att slå sig upp i den absoluta toppen. Det var kanske på tiden. Vi har ändå hunnit få oss en hel del fina minnen på vägen, som Tomas Brolin mot England, Ravelli i bronsmatchen -94, Anders Svensson mot Argentina, Fredrik Ljungberg mot Olof Mellberg, Miraklet i Istanbul, Henrik Larsson mot Bulgarien, Zlatan Ibrahimovic mot Italien, Fredrik Ljungberg mot Paraguay och Zlatan mot Grekland och så vidare.

Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och jag kan säga att det är rent nonsens. Jag går, står, äter och är fortfarande människa, men där det tidigare bodde ett hopp för svensk landslagsfotboll ekar det numera ihåligt tomt.

Jag är inte det minsta nyfiken på hur Sverige klarar sig internationellt. Om jag ska börja följa det blågula landslaget igen så kräver jag resultat, resultat och ännu mer resultat. Hoppet är inte längre en faktor.

Nu vill jag att Zlatan Ibrahimovic pensionerar sig från landslaget och att svensk fotboll går vidare till att vara en balanserad lagsport, istället för att spela rysk roulette med världens bästa anfallsstjärna som enda kulan i loppet.

Zlatan kanske kan ta den där efterlängtade Champions League-titeln. Det är han värd. Jag skiter i vilket. Hoppet är förlorat.